annavirrmamma

Imorgon är det Luciatåg på Albins dagis och han har varit ganska så uppspelt här hemma. Han har skuttat runt i Lucialinne med ljus och stjärna i vardera hand och strut på skallen. Idag hade han dessutom varit lite upprörd på dagis när dom skulle öva inför Lucia - han skulle ju ha sitt ljus - som var hemma! Verkar som om han börjar visa humör där också, både på gott och ont. Mer om firandet imorgon, då ska vi se om jag får till lite bilder också.

Ikväll efter att jag handlat åkte jag till graven. Det var så vacker där med alla gravljus som tindrade ut i mörkret. Jag hittade en spade och en snöräv så jag passade på att fixa till lite kring Vilmer. Jag vill ju att det ska vara fint där...
Sedan jag började jobba har jag känt att jag åkt en rutschkana neråt, fort går det. Ibland kommer det ett litet gupp så det kittlar i magen och då är jag glad. Visst, jag kan vara genuint glad på jobbet och hemma, men det känns som om det är någonting som håller på att äta upp mig från insidan. All energi går åt till att "hålla masken" på jobbet och när jag väl kommer hem möter huvudvärken och tröttheten mig i farstun. Som ett brev på posten. Jag som kände att jag var på  väg uppåt.
Misstänker att det är förändringen iom att jag börjat jobba som orsakar detta, en annan grej är ju att nästa vecka på torsdag den 18 december så var Vilmer beräknad. Det gör lite extra ont i mammahjärtat då. Måtte detta gå över snart!

Idag är första gången jag gråtit floder på länge, jag har till och med skrikit ut min ilska över det som hänt.
Idag känns det orättvist att Vilmer inte fick vara kvar hos oss.
Idag är första gången jag frågar mig varför?

Det finns så mkt jag skulle vilja säga honom, lukta på honom, smeka honom, älska honom, vara arg på honom, amma honom, uppfostra honom, höra honom gråta och skratta... listan kan göras hur lång som helst.

Mitt hjärta bara skriker efter vår lille gosse. Tänk att bara få hålla honom i min famn, smeka honom över ryggen och nosa honom på huvudet.

Om jag kunde resa upp till himmlen och änglarna bara för en gång under hela mitt liv så skulle jag söka upp honom där han leker med sina änglakompisar. Knacka honom försiktigt på axeln när han har paus i fotbollen. Han skulle vända sig mot mig, titta på mig med sina bruna ögon, de mörka lockarna skulle virvla sig runt han huvud, lite svettig skulle han nog också vara och rosig om kinderna.



- Hej Vilmer, det är mamma...