Storyn om Vilmer - graviditeten

Nu kommer nästa del i "Storyn om Vilmer", kapitlet heter "Graviditeten". Graviditeten varade i 29 veckor och 3 dagar. Obduktionsprotokollet visade på att Vilmer var äldre än beräknat, han bedömdes vara 30-31 veckor av patologen.

I början av april 2008 testade jag positivt med ett graviditetstest. Datum tror jag var 8 april om jag minns rätt. För så har det verkligen varit, om jag minns rätt. Med Albin var allt så speciellt, vi räkande dagar och veckor och följde fostrets utveckling varje vecka i "Mammapraktikan", jättebra bok för övrigt. Med Vilmer var det något helt annat. Hux flux så skulle vi på ultraljud och sedan blev magen jättestor... Ja, allt gick så mkt fortare tyckte jag. Jag hann verkligen inte med, det var så fullt upp med Albin, nytt tak på huset, återgång till jobbet efter jag varit hemma med Albin i 1,5 år, utbyggnad av stugan...
Samtidigt som allt gick så mkt fortare så längtade jag något oerhört efter att få träffa den lille krabaten som levde i min mage. Nu visste vi ju vad det handlade om och det var så spännande med att få veta tempramentet på barnet och framför allt se hur han såg ut. Vi visste inte att det var en pojke, men jag misstänkte det ganska länge. Speciellt sedan vi frågade när vi gjorde ultraljudet om det var en kille eller en tjej. Läkaren menade på att det är så svårt att se vad det är, jag är av den uppfattningen att om han sitter nästan 8 timmar om dagen och tittar på ultraljudsbilder så vet han vad det är. Det han sa lite finurligt var att "om ni tittar här mellan benen på barnet så ser ni någonting, och det är inte en navlesträng!" Då log vi alla och anade, men vi var inte helt säkra.

Om vi återgår till testdatumet så är det ganska lustigt att jag över huvudtaget testade mig. Jag hade inga som helst misstankar om att jag skulle vara gravid, men det var när jag körde hem från jobbet i Haparanda en dag som jag började analysera min arbetsdag. Då kom jag fram till att jag skulle vara tvungen att be en elev om ursäkt för jag hade tappat humöret gentemot henne. När jag nu funderade i lugn och ro över vad anledningen var så kom jag fram till att min utskällning inte på något sätt var befogad. Jag förstod helt enkelt inte mitt humör.
Så snart jag kom innanför dörren hemma gick jag på toaletten och testet visade klart positivt. Vi skulle få en decemberbebis. Vi som absolut inte ville ha ett barn i december, vi som skulle vänta med att skaffa fler barn med  tanke på att jag sökt nytt jobb. Vi hade blivit gravida med ett decemberbarn och några dagar senare blev jag naturligtvis erbjuden ett jobb i Kalix!
Några dagar efter beskedet började jag må illa. Det kunde komma och gå när som helst under dygnet, det var inte så att jag behövde spy utan bara lagom irriterande. Det var bara att se till att hålla blodsockret på en bra och jämn nivå. Kommer ihåg hur jag smög omkring på jobbet och tuggade på "Salta katter" och salta kex när ingen såg. Coca cola var ljuvligt gott och uppfriskande. Lyckligtvis varade inte illamåendet länge, det gick över på några veckor och avlöstes snabbt av foglossning.

Foglossningen gjorde mig orörlig och lättirriterad. Hade ont när jag rörde mig fel, satt med benen i kors, när jag gick i trappor, sprang efter Albin, gick på ojämnt underlag ja, hela tiden faktiskt. Ända till slutet.

Humörsvängningarna var också rätt friska i början, Fredde brukar på peka att det är hans värta period. Själv förstår jag inte vad han pratar om/klagar på? Gissa hur kul det är att vara sur utan att ha något att vara sur över, att tvingas hitta något du kan irritera dig på. Gärna småsaker som du gör stora som berg! Lätt labil var vad jag var.

Som bebis i magen var Vilmer en riktigt vilding. Så fort jag satte mig ner på en stol för att vila började han protestera med hårda sparkar. Albin har till och med kännt dom och han skrattade åt lillebrors sparkar. en detalj jag kommer ihåg(est för att jag var väldigt orolig över den) var att jag vaknade av sparkar i magen varje morgon kring fem. Ni hör ju hur det låter, att vakna kring fem med en litet bebis. Den kan inte ens roa sig framför tv´n med en halvsovande förälder bredvid sig. Räcker det inte med att Albin har sina il med tidiga morgonar?
Summan av kardemumman är att om han fått vara kvar hos oss så hade vi hadft en morgonpigg liten buse som var storebror upp i dagen, fast med bruna ögon och mörkt lockigt hår. Fast å andra sidan hade jag mer än görna klivit upp klockan 5 resten av livet, varje dag och jag fått ha min andre lille pojk hos mig!

Det som däremot var skönt med Vilmer det var att allt var klart. Vi hade skötbord, vagn, säng(oanvänd!), vagga(ännu mer oanvänd!), åkpåse, kläder, skor, bilstolar... Allt vi behövde fanns redan, det var bara bebisen som saknades.

Eftersom vi verkligen har haft fullt upp hela sommaren, sedan maj, då vi bytt tak på huset och det var en hel del jobb med det eftersom vi hade tegelpannor. Under tegelpannorna låg ett antikt sticktak från Adam och Evas tid. Behöver jag nämna att stickorna var fastspikade?! Så fort taket var klart påbörjades stugan, vi ville komma så långt som möjligt på den innan hösten/vintern. Vem vet när man kan snickra med två småbarn? Sommaren var helt enkelt fylld av stress och lite rast och vila.

Sommaren följde av nytt jobb för mig, inskolning på dagis för Albin, Fredde började pendla till jobbet i Luleå och dessutom blev jag mer och mer otymplig med magen. Hösten fortsatte med, just det - stress!

Pausen kom den 6 oktober. Fortfarande pausar vi ganska mycket. Jag har fått lära mig den hårda vägen att det är inte värt att stressa för morgondagen. Du vet inte ens om du får uppleva den, det är lika bra att passa på att leva idag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0