annavirrmamma

Gör  mitt första inlägg från  min bärbara arbetsdator, Albin sitter bredvid mig och ger bra tips. Just nu är allt fokus på en jättestor pärla på det lila halsbandet han hängt runt sin hals. Slappar o soffan framför "Thomas tåget" efter årets första dag på dagis och jobb. Att vara på jobbet gick över förväntan idag, det var trevligt och jag var inte helt slut när jag kom hem. Kan ha att göra med att jag kommit till insikt om att hela våren ska gå åt till come back som jag kallar det. Det finns med andra ord en plan för framtiden, resten ska jag känna mig för hur jag vill göra med.
Det är ff så lätt att jag tackar ja till saker av bara farten, tror att min energi är som förr - fast den inte är det. Kommer på flera gånger att jag kanske borde säga något i stil med "Om inget oförutsett händer så tackar jag ja till detta!", "Om jag mår som jag gör idag så kommer jag/gör jag det!" eller "Det kan jag inte bestämma förrän i sista sekund". Försöker komma ihåg detta när jag planerar aktiviteter för det finns ännu färskt i mitt minne hur det var innan personalfesten. Jag verkligen ville dit, men när dagen kom så var alla krafter helt slut... Det lär ju inte vara sista gången det blir så och speciellt nu i come backen till mitt jobb så måste jag försöka komma ihåg att tacka ja "preliminärt" oftare. Nu är det ju inte så att min agenda är fullproppad med aktiviteter, det finns en pysseldag och en kalaskväll på planeringen de närmaste två veckorna. Ska sikta på att gå på dom så får vi se hur det blir när den dagen kommer. Längtar hur som helst efter att gå på båda grejerna! På pysselträffen känner jag inte så många så där kommer jag att anta en rätt så anonym personlighet, där är jag inte "känd" för "hon som förlorade sitt barn i höstas". Det ska bli skönt att bara vara Anna.
På kalaskvällen finns människor som jag träffat i varierande grad efter Vilmer, en del känner jag inte alls, andra vet jag hur dom ser ur och en del känner jag jättebra. Det är ofta sådana tillställningar där folk vet vad jag gått igenom som kan bli lite jobbiga. Ibland känns det som att det förväntas att jag ska vara eller bete mig på ett speciellt sätt, att människor inte riktigt vet hur dom ska bemöta mig. Självklart förstår jag deras osäkerhet och klandrar dom absolut inte för det, det är ju en helt naturlig reaktion på en om än tragisk naturlig händelse som drabbar människor ibland.

Det var några djupa rader från mig... tänker mycker på Vilmer av någon anledning, men det är inga sorgsna tankar nu - bara en längtan och massor av frågor om vem han egentligen blivit. Tror det är dags att börja skapa vår bild av Vilmer, vem han blivit, hur han varit och liknande. 
Vi ska skapa vår familjs "Story om Vilmer" en historia vi ska berätta för alla Vilmer syskon.

Nu väntar middagstillverkning; stuvade makaroner och korv. Favorit hos både mor och son. =)