2000-talet
Jaha, då har första arbetsveckan gått. Jag har jobbat i tre dagar mellan 8-13:30 och jag är helt slut! Jag är slut rent psykiskt och min hjärna kokar minst sagt, den går på högvarv. Tänk dig att kroppen känner sig hyfsat pigg, men huvudet är bara trött, trött och åter trött. Fick ta en huvudvärkstablett för att överleva eftermiddagen hemma och den gjorde att jag överlevde. Funderar på en prommis så jag ska få lite syre till den stackars hjärnan... Hur som helst så har jag fått gjort enormt mycket, för att vara i det skick jag är i, på jobbet. Tyvärr har dock den egna planeringen fått gå om intet, men det tar jag igen till helgen eller på måndag. Jag gillar att vara väl förberedd och nu är det ett måste för att jag ska fungera, måtte detta bli sista helgen för en kort tid fram över som jag jobbar hemma. Tänker inte ta ut mig innan jag ens börjat jobba igen.
Måndagen är planerad och det kommer att bli trevligt att genomföra den, eller hur? Ni från jobbet vet vad jag pratar om, resten får vänta till på måndag.
Hämtade Albin från kusinerna idag och dom hade haft jättekul. Mitt i allt så hamnade jag och kusinernas mamma i en djupare diskussion, där även salt vätska från ögonen fanns med i bilden. Vi pratade om att jag är så himla trött nu när jag börjat jobba. Enligt min kurator som beror det på att det går åt fantastiska mängder energi att utsätta sig för nya miljöer och situationer och att hela tiden vara på sin vakt. Hemmet är den plats som är trygg, jag vet vilka som kommer hit för det mesta och jag kan styra över situationen på ett helt annat sätt än på jobbet.
Känns mkt bra att bara jobba 50% fördelat på fyra dagar, onsdagar blir en hemmadag. Hoppas att känslan av att jag orkar jobba mer kommer snart och kommer den inte så kommer den inte och då jobbar jag bara 50% och lever lyxiliv på Försäkringskassans sjukpenning! Eller så inte...
Men kortfattat så är mitt sinne enormt trött just nu, dock inte lika trött som innan jul och det känns positivt!!
Vidare i diskussionen hamnade vi i huruvida ett barn som föds döda räknas som ett barn till familjen. För bara trettio år sedan fick föräldrarna inte knyta några som helst band till barn som dött under graviditeten. Då skulle man glömma och gömma barnen, helst så fort som möjligt. Man fick inte se eller känna sitt barn... Idag vet sjukvården bättre och forskare har kommit fram till att bästa sättet att gå vidare i sorgen är att få knyta an till barnet. Jag blev behandlad som om Vilmer levt vid förlossningen, allt och då menar jag precis allt var som med ett levande barn. Se, hålla, lukta, armband, kläder... mer om det får ni veta när "Storyn om Vilmer - förlossningen" kommer som inlägg. Borde bli rätt snart så håll ut! Jag skulle inte vilja vara utan dessa stunder för de är ju den enda vi kommer att få med Vilmer. Skulle jag inte haft dom skulle jag bära med mig frågor resten av livet - Var det en kille eller tjej? Hur såg han/hon ut? För hur man än vrider och vänder på det så är det ett barn som växt inuti magen, det har ju alla som sett mig förstått och det barnet räknas som en familjemedlem i vår familj. Senast idag sa Albin(när vi klev ur bilen på morgonen när jag levererade honom till det privata dagiset) att "Titta mamma, Vilmer har tänt stjärnorna! Vilmer han kan prata i himmelen." Sedan brukar ju Vilmer tydligen synas i skurhinken, men det är en annan historia! =)
Vi var i alla fall helt eniga i vår diskussion om att Vilmer är Albins lillebror även om han är i himmlen och tänder stjärnor!
Jag är evigt tacksam att jag är född på 70-talet och själv föder barn på 2000-talet och att forskning kring sorgbearbetning har gått framåt så jag slipper leva med en massa frågor. Önskar att alla som varit med om detta för trettio eller hundra år sedan fått samma bemötande, det hade säkerligen sparat dem massor av hjärnspöken och framför allt hade dom fått se sina små underverk - för det är precis vad dom är som små liven, även om dom inte lever.
I helgen väntar julgranen på sin flytt ut i förrådet, lite lugna stunder blandat med den söndagliga veckohandlingen, jobbplanering, myspys med Albin och Fredde, stugan?... ja, det blir lite vad som helst egentligen. Hoppas på bra väder och det var det någon på jobbet som hade hört att det skulle bli så jag håller tummarna.
Nej, nu blir det inte något mer vettig gjort. Ska ladda för promenaden och sedan blir det givetvis fredagsbastu och hopp i säng innan ögonen faller igen.
Måndagen är planerad och det kommer att bli trevligt att genomföra den, eller hur? Ni från jobbet vet vad jag pratar om, resten får vänta till på måndag.
Hämtade Albin från kusinerna idag och dom hade haft jättekul. Mitt i allt så hamnade jag och kusinernas mamma i en djupare diskussion, där även salt vätska från ögonen fanns med i bilden. Vi pratade om att jag är så himla trött nu när jag börjat jobba. Enligt min kurator som beror det på att det går åt fantastiska mängder energi att utsätta sig för nya miljöer och situationer och att hela tiden vara på sin vakt. Hemmet är den plats som är trygg, jag vet vilka som kommer hit för det mesta och jag kan styra över situationen på ett helt annat sätt än på jobbet.
Känns mkt bra att bara jobba 50% fördelat på fyra dagar, onsdagar blir en hemmadag. Hoppas att känslan av att jag orkar jobba mer kommer snart och kommer den inte så kommer den inte och då jobbar jag bara 50% och lever lyxiliv på Försäkringskassans sjukpenning! Eller så inte...
Men kortfattat så är mitt sinne enormt trött just nu, dock inte lika trött som innan jul och det känns positivt!!
Vidare i diskussionen hamnade vi i huruvida ett barn som föds döda räknas som ett barn till familjen. För bara trettio år sedan fick föräldrarna inte knyta några som helst band till barn som dött under graviditeten. Då skulle man glömma och gömma barnen, helst så fort som möjligt. Man fick inte se eller känna sitt barn... Idag vet sjukvården bättre och forskare har kommit fram till att bästa sättet att gå vidare i sorgen är att få knyta an till barnet. Jag blev behandlad som om Vilmer levt vid förlossningen, allt och då menar jag precis allt var som med ett levande barn. Se, hålla, lukta, armband, kläder... mer om det får ni veta när "Storyn om Vilmer - förlossningen" kommer som inlägg. Borde bli rätt snart så håll ut! Jag skulle inte vilja vara utan dessa stunder för de är ju den enda vi kommer att få med Vilmer. Skulle jag inte haft dom skulle jag bära med mig frågor resten av livet - Var det en kille eller tjej? Hur såg han/hon ut? För hur man än vrider och vänder på det så är det ett barn som växt inuti magen, det har ju alla som sett mig förstått och det barnet räknas som en familjemedlem i vår familj. Senast idag sa Albin(när vi klev ur bilen på morgonen när jag levererade honom till det privata dagiset) att "Titta mamma, Vilmer har tänt stjärnorna! Vilmer han kan prata i himmelen." Sedan brukar ju Vilmer tydligen synas i skurhinken, men det är en annan historia! =)
Vi var i alla fall helt eniga i vår diskussion om att Vilmer är Albins lillebror även om han är i himmlen och tänder stjärnor!
Jag är evigt tacksam att jag är född på 70-talet och själv föder barn på 2000-talet och att forskning kring sorgbearbetning har gått framåt så jag slipper leva med en massa frågor. Önskar att alla som varit med om detta för trettio eller hundra år sedan fått samma bemötande, det hade säkerligen sparat dem massor av hjärnspöken och framför allt hade dom fått se sina små underverk - för det är precis vad dom är som små liven, även om dom inte lever.
I helgen väntar julgranen på sin flytt ut i förrådet, lite lugna stunder blandat med den söndagliga veckohandlingen, jobbplanering, myspys med Albin och Fredde, stugan?... ja, det blir lite vad som helst egentligen. Hoppas på bra väder och det var det någon på jobbet som hade hört att det skulle bli så jag håller tummarna.
Nej, nu blir det inte något mer vettig gjort. Ska ladda för promenaden och sedan blir det givetvis fredagsbastu och hopp i säng innan ögonen faller igen.
Kommentarer
Postat av: j
Hoppas att du känner dig lite piggare idag! Kram.
Trackback
