Några halvdjupa tankar

Gårdagens grilllkväll med massa god mat och mssor av skvaller, precis som jag vill ha det gjorde så att mitt humör höjdes rejält från botten till toppen.

Jag har haft några tunga dagar när jag oroat mig för vecka 29+3. Inte så att jag är orolig för att bebisen i magen ska försvinna från oss utan jag oroar mig för mina reaktioner, mitt humör och ja helt enkelt hur jag kommer att må då. De jag pratat med säger att det kommer att bli en tung tid men som vanligt vill jag låtsas som att det inte kommer att hända mig, jag kommer gå opåverkad ur vecka 29+3! Eller så kanske det inte funkar så?
 Nej, jag oroar mig bara för att då vet jag att jag hamnar i en "ny" situation som jag inte varit i förut och som barnmorskor och läkare säger kommer bli en känslosam tid. Nya situationer för mig har den senaste tiden betytt att det bli jobbigt. Jag återkommer när det närmar sig och när jag vet hur det känns. Bara för att några säger att det ska bli skitjobbigt så behöver det ju inte vara ohanterbart för den delen... Jag fixar det!

Mina fogar gör uppror efter en tur på stan och jag har insett att de ev inköp jag vill göra innan bebisen kommer måste göras snart om jag ska kunna göra dem själv.

Idag meddelade jag min chef att jag inte kommer att fögylla arbetsplatsen t hösten. Dels känns det orättvist mot mig själv, vikarien och eleverna att bara jobba 2 veckor och dels känns det som om min kropp inte skulle fixa det. inte i det tempo det oftast är under hösten. Trist men samtidigt så behövs nog lite tid för att samla mod och tankar inför förlossningen som inte kommer att ske en dag efter 8 november om jag får bestämma. Ska ta upp mina önskemål med barnmorskan så småningom. Ska btw dit på måndag med hela familjen. Lugnt och trivsamt... =)

Igår såg jag att ytterligare en bebis flyttat till Vilmer och alla hans vänner. En liten flicka som föddes med hjärtfel fick bara stanna 4-5 veckor hos oss innan hon flyttade upp. Givetvis river det upp lite känslor och speciellt när det är en i samma kommun. Hela historien går i repris, ganska snabbt iofs, men ja gkänner ändå med föräldrarna så måste gå igenom det vi gått igenom och ff går igenom; ta farväl, begravning, alla tårar...

Nu när vi ändå är inne på det. Jag vet att jag blev "varnad" för hur andra människor omkring mig skulle reagera när vi förlorat Vilmer. Typ låtsas att de inte såg oss, inte ringa... osv. Jag märkte aldrig av något sådan då. Men nu gör jag det. I takt med att min mage växer så blir det mer och mer uppenbart att folk inte vet hur de ska hantera vår nya graviditet. Det slänger ett öga på min stora mage och förlbir tyst. Jag tycker att det är ganska uppenbart att vi ska ha barn igen och känne rinte att jag behöver upplysa folk om att det är en bebis i den, inte en vattenmelon!
Jag blir inte på något sätt sårad eller känner mig kränkt. Det känns bara så... lustigt. Jag menar, om man inte kommenterar en graviditet som faktiskt varar i 40 veckor - ska man då helt plötsligt bara vräka ur sig ett GRATTIS när bebisen väl kommit ut om man dittills betett sig som att jag inte ens varit gravid? Nåja, det ska bli spännande att se fortsättningen på denna story - det ser jag fram emot.
Om det nu skulle vara någon av mina kära läsare som känner sig träffad så säger jag än en gång, det är okej att inte prata om vår graviditet och jag förstår om det känns lite tafatt att inte veta hur vi reagerar om någon skulle kommentera det hela. Men ett litet tips inför framtiden; det är en helt ny graviditet och det är bara kul att få prata om den! =)

Det var några visdomsord från mig, nu ska jag soffa mig genom kvällen och ladda inför morgondagens 30-årsfest. Yes1 Jag och hela min kropp ska på fest, äta gott och dricka gott och ha barnfri tid!

Kommentarer
Postat av: A

Roligt att du hade trvligt, det hade jag med... bara för att du blir barnledig ska du inte tro att du slipper ifrån våra skvallerträffar! Du är alltid inräknad! Kram, och tack för igår! =)

2009-07-24 @ 20:14:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0