annavirrmamma

I helgen var Albin och jag på utflykt tillsammans med lilla E och mamma A. Vädret var strålande och ryggsäckarna packade med fika och saft. Barnen var inte speciellt imponerande av mammornas kondition under cykelturen, speciellt inte i den segaste uppförsbacke som finns... Den ena bankade bestämt på sadeln och sa "sitt" medan den andra var lite mer talför och undrade "varför cyklar du inte mamma?". Målen för utflykten var grottan, eller Landkyrkan som det heter på ren svenska. Det var en inte alltför barnvänlig promenad dit men vi tog oss fram, tittade på grottan, kastade in några kottar i vattnet, fikade i rekordfart och sedan bar det iväg till lilla S där vi stannade till för en lekpaus. Kort sagt var utflykten mycket lyckad och vi har redan planerat flera alternativa resmål, får väl se om det finns några fler morgonpigga som orkar hänga på. En del sover ju tydligen bort halva dagen...

Idag var jag till min nya vän kuratorn. Det känns verkligen som om hon behövs just nu. Om jag sak försöka beskriva hur det känns så känner jag mig som en gammeldags vågskål, ni vet en sån där som du sätter sockret på ena sidan och vikterna på andra sidan. Fast min indelning är inte i socker och vikter utan hela vågskålen handlar om mig och vår graviditet. I den ena skålen finns mina symtom rent kroppsligt(bebismage, foglossning, humörsvängningar...) och i den andra finns min hjärna och graviditetsnivån i den. Just nu står vågen på 85% för kroppsliga symtom och 15%s graviditet i hjärnan. Jag har länge funderat på vad jag kan göra för att försöka hjälpa min hjärna att förstå att kroppen faktiskt är gravid och jag funderade lite på att jag ganska snart ska köpa de så kallade BB-kläderna till bebisen. Tog upp det hos kuratorn och det var uppenbarligen en jättebra idé eftersom hon sa att det var en jättebra idé - att bara strunta i allt skrock och skrönor om att man inte ska göra si eller så under graviditeten för det betyder otur. Jag vet ju faktiskt att även om jag packat upp varenda bebissak vi äger så hade det inte förändrat en endaste sak för vår Vilmer. Han hade lämnat oss i vilket fall som helst.
Så faktiskt tror jag att jag ska göra mig själv och min hjärna en god gärning. Jag ska hjälpa den att förbereda sig på att det kommer en bebis i november och det gör jag för att jag ska kunna njuta av graviditeten, förr eller senare. Men njuta av den det ska jag! Varför ska inte jag kunna få njuta av att jag bär på ett mirakel i magen? Det som har hänt har hänt och det här är faktiskt en ny graviditet. Så svimma inte inom kort om du kommer hem till oss och det finns bebissaker framme som barnvagn, spjälsäng, bebiskläder i skåpet, små bebisblöjor...  Jag vet att en del kan tycka att det är hur tokigt som helst, men vet ni vad (ni som tycker idén är knasig)- jag bryr mig inte, jo, jag kanske skulle bry mig om det var någon som varit med om exakt samma sak som mig och reagerat på exakt samma sätt som mig och haft ett exakt likadant liv som mig - då skulle jag lyfta på ögonbrynet och lyssna och sedan göra som jag vill i alla fall.

Det är bara jag som tränar min hjärna och njuter av graviditeten. =)

En gammal arbetskompis till mig sa några dagar efter det att hon fyllt 40 att "Nu när jag fyllt 40 så får jag göra vad jag vill och jag får säga vad jag vill!"

Det är lite så jag känner fast jag inte fyllt 40 utan istället bär jag med mig en annan erfarenhet som ger mig i princip samma styrka. Så se upp om några år då jag blir 40 på riktigt!

måndag 21:39