Hip hip hurra!

Jennie; tack för gratulationen!

Linda; bilderna fick jag på en cd så det är bara här hemma hos mig dom finns. Kan ju lägga ut dem på facebook när jag fått ordning på dator och internet(men det lär ta tid!)

Idag var det Albins stora dag! Han förvandlades(enligt honom själv) från liten till stor. Han fick en grattishälsning från en gammal elev till mig som hade skrivit något i stil med "Grattis till lille Albin som fyller 3 år idag!"

Men mamma, jag är ju inte liten nå mer!

Nej just det... Vi har firat och firat sedan vi slog upp ögonen och jag tänker inte gå in närmare på det nu. Presenter har han fått i massor och dom tänker jag räkna upp; grävskopa i metall, traktor med släp i plast, liten traktorgrävare och en bok om grävmaskiner, två par byxor, en skjorta, ett pussel, en stor kexchoklad, mönstersaxar, pärlor, doktorslåda, vinterhandskar med ullfoder, Pigley Winksfilm och någon till sak som jag säkert glömt. Tack så mycket för de fina presenterna!
Favoriten hittills är doktorslådan som morfar kom med. Vi har tagit temp och kollat reflexen i benen och gett sprutor hela eftermiddagen.
Tårtan hade givetvis en traktor som motiv och den dekorerades med gelehallon enligt Albins eget önskemål.
Middagen blev tacos eftersom födelsedagsbarnet själv fick välja mat.
Imorgon väljer han om han vill stanna hemma och leka med sina leksaker eller åka på dagis och ha gymnastik. Den sista önskan innan han slog igen sina blå efter sin första dag som 3-åring var att han villa på "gymnastilen" med dagis... och ha fotbollskläderna på sig! =)

Imorgon firar vi Vilmer och den hysteriska känsla som jag trodde jag skulle ha är som bortblåst. Jag känner mig bara varm och lycklig och inser att vi gjort ett år som änglaföräldrar. Dessutom har vi haft vår familjehelg som vi ville ha lite som ett minne av Vilmer. Ett ljus på graven imorgon och sedan har vi gjort det vi önskade. Jag tror banne mig vi har skapat en fin tradition som gör att vi inte förnekar och tränger undan utan låter vilde Ville vara med oss på sitt lilla sätt. Det känns varm och gemytligt inom mamman.

Ja, förutom den där foten som någon håller på att sparka/trycka ut genom sidan på min mage. Det är inte skönt... men skrattar bäst som skrattar sist.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0