annavirrmamma

Nu har Stormen med stort S hunnit ikapp den ensamma mamman. Jag kände hur det började blåsa redan under helgen och sedan dess har den ökat i styrka och idag slog den till med full kraft. En tröst i den stora Stormen var att jag redan hade inbokat en tid hos kuratorn förutseende som jag är. Där blev jag sittande i två timmar och fyllde nästan en hel sopkorg med våta pappersservetter.
I övrigt har dagen varit okej faktiskt. Sprutade på mig min nya parfym och levde lyxliv när jag spred den ljuva doften. Det roliga i det hela är att jag egentligen inte ens kan använda parfym. Jag blir täppt i nästan och nyser hela tiden. Men smakar det så kostar det och idag behövdes det.
Orsaken till att Stormen hunnit ikapp mig är naturligtvis nästa veckas 1-årsdag för Vilmer. Det i kombination med följande;

- jag är höggravid och fullkomling fullspäckad av känslighetshormoner
- jag sover dåligt på nätterna
- min äldste son är som en igel på mig natt och dag
- pappan i huset har 1) varit fullkomligt däckad i nästan 2 veckor 2) jagat älg den helg han blev friskt och allt detta betyder att höggravida jag har fulla ansvaret för hem och barn
- jag har foglossning som gör mig till en vankande anka som sakta vaggar omkring och det gör ont
- jag är tydligen den enda av alla vuxna i familjen som är brydd om att fixa fram barnkläder åt alla barnen och fundera över om det finns något mer vi kan försöka hinna med. I know att det är boainstinkten som slagit till, men den borde ju även drabba män i liten skala eller är jag helt ute och cyklar?
- Albin har bytt förskola och det har tagit en hel del kraft under några veckor. Först beslutet och sedan funderingarna på hur han skulle ta bytet. Nu vet jag att det fungerar men vad hjälper det när energin redan är slut? Hur som helst kan jag fylla på energin betydligt bättre senare eftersom jag numera är en lugnare mamma som känner att personalen bryr sig om mitt barn. Det är en ny känsla och en härlig känsla. Så på lång sikt kommer det att löna sig.
- jag hatar 7 oktober som är den värsta dagen i mitt liv och snart är den här igen.

Min alldeles egoistiska plan för de sista veckorna var att leva lite prinsessalyx i vardagen.
Bli bjuden på många sovmorgnar och mjuka sköna vadmassager för mina krypiga ben.
Gulliga ord om hur snäll och söt jag är, trots att jag känner mig fet och ful och dessutom drlmmer om att jag är det.
En klapp på axeln om att jag är jätteduktig som faktiskt står ut med att förvandlas till ett valross med bitskt humör.
Jag ville slippa laga i alla fall en maträtt i veckan och då vill jag inte ha pytti panna, pannkaka, makaroner och korv.
Jag ville ha en skön familjehelg på Piteå havsbad för hela familjen och njuta av deras sällskap.
Jag ville kunna förbereda mig för bebisens ankomst i lugn och ro.
Jag ville känna att vi är ett par som förbereder oss för nästa mirakel i vårt liv.

Idag känns denna prinsessalyx väldigt lång borta.

Nu är jag bara den ensamma mamman som snart går under av allt fixande och trixande med vardag, mat, barn, tvätt, dammråttor, smutsiga lakan, saker på fel plats, kalasförberedelser för 3-åringen, matsedel, matinköp, klädinköp, bebisförberedelser... jag tror jag spyr snart, på riktigt.

PS
Det är klart att jag vet att jag som mamma inte är den enda som blir påverkad av att 7 oktober närmar sig. Pappor har också känslor och pappan till mina barn är den bästa pappa jag kunde hitta så det så! Bara så ingen av er tror att jag är helt känslokall och bara tänker på mig själv.
Ifall någon skulle få för sig att sno honom ifrån mig, typ du din lilla skata i drömmen här om natten! Du kan se dig om efter en annan kille och definitivt en annan stuga.

Vi kan sammanfatta dagen med att den varit väldigt ansträngande, känslosam och att den aldrig kommer tillbaka.