Du ska döden dö
- Mamma, när Helmer är död då kan vi åka skoter!
- Men Helmer ska ju inte dö, inte än i alla fall.
- Men Vilmer är ju död.
- Jo, fast han dog ju och det är inte så vanligt att bebisar dör.
- Men varför dog Vilmer?
- Det är det ingen som vet, inte ens doktorn vet varför. Det bara blir så ibland.
- Men jag tror att Helmer ska dö.
Jaha, då har vi haft en av våra djupa samtal igen. Det handlar om döden och i Albins lilla värld så är det helt normalt att bebisar död. Så även hans älskade lillebror Helmer. Känner mig totalt maktlös ibland och försöker prata mycket om framtiden och hur det kommer bli när Albin och Helmer blir större och vad dom ska göra. Att Albin ska lära Helmer att äta potatis och gröt. Jag gör allt jag kan för att få den filosofiske treåringen att förstå att Helmer kommit för att stanna och att han också kommer växa upp en dag. Han kommer tack och lov inte alltid att ammas av Mamman. Otroligt men sant.
En dag kommer även Albin att förstå att döden inte är jättevanlig bland små barn, inte så vanlig som den blivit för honom. Det vi varit med om hör till ovanligheterna. Men det är något som (för)följer oss hela tiden. Förra veckan var jag på ett möte i rollen som medlem i Bilkåren. Under det mötet hamnade vi i diskussionen om bebisar eftersom Helmer var med. Tjejen jag pratade med frågade hur många barn jag har. Ja... vi är föräldrar till tre barn men vi har två vi kan ta hand om. Det kändes så skönt att få säga det. Att inte knussla med att bara svara två och sedan få dåligt samvete över att vi förnekat ett barn. I Helmers födelseannons på webben så står det bara Albin på syskonraden och det känns också rätt - i den situationen. Det kändes inte aktuellt att skriva dit "änglagossen Vilmer" även och det låter hur vackert som helst. Det kändes bara för mycket, just då. Kan hända att jag en dag ångrar mig och önskade att jag skrivit dit Vilmer men jag tror inte det. Vilmer finns med oss hela tiden även om han inte står på syskonraden till Helmer.
Jag tänker på honom varje dag. Det kommer jag att göra alla dagar jag har kvar av mitt eget liv. Det är dom tankarna som värmer mitt hjärta det där lilla extra.
Och dom här två grabbarna gör mig glad i sinnet. Håll utkik för imorgon hittar ni dom i NSD!
- Men Helmer ska ju inte dö, inte än i alla fall.
- Men Vilmer är ju död.
- Jo, fast han dog ju och det är inte så vanligt att bebisar dör.
- Men varför dog Vilmer?
- Det är det ingen som vet, inte ens doktorn vet varför. Det bara blir så ibland.
- Men jag tror att Helmer ska dö.
Jaha, då har vi haft en av våra djupa samtal igen. Det handlar om döden och i Albins lilla värld så är det helt normalt att bebisar död. Så även hans älskade lillebror Helmer. Känner mig totalt maktlös ibland och försöker prata mycket om framtiden och hur det kommer bli när Albin och Helmer blir större och vad dom ska göra. Att Albin ska lära Helmer att äta potatis och gröt. Jag gör allt jag kan för att få den filosofiske treåringen att förstå att Helmer kommit för att stanna och att han också kommer växa upp en dag. Han kommer tack och lov inte alltid att ammas av Mamman. Otroligt men sant.
En dag kommer även Albin att förstå att döden inte är jättevanlig bland små barn, inte så vanlig som den blivit för honom. Det vi varit med om hör till ovanligheterna. Men det är något som (för)följer oss hela tiden. Förra veckan var jag på ett möte i rollen som medlem i Bilkåren. Under det mötet hamnade vi i diskussionen om bebisar eftersom Helmer var med. Tjejen jag pratade med frågade hur många barn jag har. Ja... vi är föräldrar till tre barn men vi har två vi kan ta hand om. Det kändes så skönt att få säga det. Att inte knussla med att bara svara två och sedan få dåligt samvete över att vi förnekat ett barn. I Helmers födelseannons på webben så står det bara Albin på syskonraden och det känns också rätt - i den situationen. Det kändes inte aktuellt att skriva dit "änglagossen Vilmer" även och det låter hur vackert som helst. Det kändes bara för mycket, just då. Kan hända att jag en dag ångrar mig och önskade att jag skrivit dit Vilmer men jag tror inte det. Vilmer finns med oss hela tiden även om han inte står på syskonraden till Helmer.
Jag tänker på honom varje dag. Det kommer jag att göra alla dagar jag har kvar av mitt eget liv. Det är dom tankarna som värmer mitt hjärta det där lilla extra.
Och dom här två grabbarna gör mig glad i sinnet. Håll utkik för imorgon hittar ni dom i NSD!
Kommentarer
Trackback
