Den smutsiga strumpan
Undra hur länge det ska vara så här, att så fort jag blir varse om att någon annan förlorat ett litet barn så känns det. Kanske för att jag vet precis vad de går igenom just nu och hur glad och stolt jag är över att vara där jag är idag. Att ha tagit mig igenom det där första vidriga året, för att inte tala om de första dagarna när altl bara var en stor tjock dimma. Ibland vill jag ge mig själv ett fint pris för att jag klarat av det. Och sen vill jag ge mig själv ett till pris för att jag fixade en graviditet med Helmer så tätt inpå. Utan att bli ett nervvrak eller galen.
Att stå och rocka i soffan känns helt plötsligt väldigt tillåtet... vad gör det väl att man har lite kul i soffan Helmer?? Helt plötsligt känns min så totala säkerhet på att jag har alla barn jag vill ha som bortblåst. Vad gör det väl om det är lite trångt i bilen, gigantiska tvätt berg och en hormonfylld mamma till en början? Varje liten smutsig barnstrumpa är ett tecken på att det finns liv och rörelse i huset.
Du är så stark Anna och jag blir så glad över att jag just känner dig, över att jag just får prata med dig och för att just jag ibland få små simpla ord av dig som gör att livet helt plötsligt känns lite enklare.
Det är klart att man får släppa allt, att man får känna, sakna och tycka synd. Det är klart att man ska låta alla känslor få utlopp och inte bara pressa undan dem i en låda långt, långt bort för tidsnog öppnas den och då slås man mot det då. Även om du har två helt fantastiska barn och de en helt fantastisk mamma (och pappa) så är det klart att du får tycka det är skit att ni aldrig får lära känna Vilmer, att ni inte få ha även honom hos er.
Du är värd alla pris, och hade jag kunnat så hade jag gett dig ett guld diplom undertecknat av gud eller någon annan högtsatt person (tyvärr så kan jag inte det)
Många kramar!
Ber om ursäkt över alla stavfel det visst hann bli. Men så går det när man skriver för fort utan att läsa igenom något. Men du förstår säkert vad jag skrivit ;)
