Så många år senare

Nu börjar det märkas att den yngsta i familjen inte är den lugnaste. Inte för att jag trott det, men nu märks det verkligen. Morgon, middag och kväll. Han älskar verkligen att gosa med storebror och att retas med honom. Det handlar om allt från att sno just den där grejen som storebror har för tillfälllet, springa iväg och gärna slänga flera getögon bakåt för att kolla läget - springer han efter??? Samma stil kör han även med när vi ska ta vår ljuvliga promenad från bilen in till dagis. Gissa hur fort en 1-åring ska pinna iväg på en stor, härlig gård? Jättefort kan jag meddela.

Efter några vidriga veckor av magsjuka i huset har vi faktiskt hämtat igen oss ganska bra. Måtte den vidriga sjukan inte drabba oss igen, inte ännu i alla fall. Nog för att jag verkligen avskyr magsjuka, men på djupet av havet botten, där nere i det djupaste djupet så finns det faktiskt lite positivitet. Ett barn som kräks och mår illa är ett barn som är vid liv. Vid några tillfällen under Helmers magsjuka så fick han av någon andledning blå läppar och blev ganska kall. Då rusade minnet snabbt iväg och innan jag hann mota bort alla tankar så hann jag tänka - kalla barn med blå läppar har jag fått nog av. För resten av mitt liv. Och livet efter det.

För dig som undrar så går jag fortfarande hos min kurator. Inte lika ofta som förr men jag går och det fyller lika stor funktion nu som då. Jag sitter fortfarande där med näsduken in min hand och torkar tårar emellanåt. Ibland känner jag mig stark när jag går in dit och så behövs det bara några väldigt enkla ord som får mig på fall. Det finns ännu saker jag inte tagit tag i, inte vill ta tag i. Ännu. Någon gång, kanske när jag är gammal och grå och helt slut i huvudet, ska jag berätta historien om Vilmer för någon ung person som arbetar med att ta hand om mig. Jag ska berätta precis hur det var och faktiskt fortfarande är. Så många år senare.

Att det lille gossebarnet finns med mig varje dag i djupet av mitt hjärta. Att jag skulle göra vad som helst för att för njuta av hans gallskrik när han föddes. Istället mötte en fruktansvärd tystnad oss. En tystnad som var så tyst att jag inte kan tänka på den idag. Det fina i den stunden var att vi fick träffa vår lille son Vilmer. Titta på honom. Känna värmen i honom. Njuta av den lille parveln som kom att förändra hela mitt liv och min syn på livet.


Händer


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0