annavirrmamma

Jag är glad. Har inte hittat en anledning till det, glädjen bara finns där. Tänk att det snart gått fem månader sedan vi fick Vilmer och jag kan känna glädje. Jag trodde aldrig att jag skulle vara i det skick jag befinner mig just nu om du frågat mig för några månader sedan. Nej, jag trodde det skulle vara mer Anna på autopilot och Anna som zombie ett tag till. Skalet Anna som fanns och gick omkring och gjorde saker utan känsla.
Jag har snart klarat av 6 månader i mitt nygamla liv. Nästan hälften av sorgeåret är förbi. För det är faktiskt så jag känner det, bara jag klarar av första året så måste bara andra, tredje, fjärde... året vara annorlunda. Visst kommer säkert tankar och känslor tillbaka, men den första tiden kommer aldrig tillbaka. Det är jag oerhört tacksam för.

7 månader kvar

Igår kväll när jag kröp ner bredvid Albin i vår enorma familjesäng(180+90cm) låg jag bara där och njöt av att han fanns där. Lyssnade på hans andetag och snusade på hans händer som pillade på min kudde... Mitt i natten vaknade jag av att han pratade i sömnen "Mamma, traktorn!"

Mitt mammahjärta är varmt och klappar för mina två gossar och han som ska trycka in kylskåpet på rätt plats i köket...

<3