Spikigt värre
Hjärnspöket har dykt upp igen. Han slår till när man hänger tvätt eller gör andra monotona grejer. Läskig är han!
Idag kom jag på mig själv med att planera vilka grejer jag ska placera ner i Albins kista. Jag stod i källaren och hängde tvätt. Traktorer, traktorer och åter traktorer kom jag fram till. Hade dock lite problem med storleken på kistan för den måste vara större än Vilmers... När jag vaknar upp ur mina konstiga tankar blir jag nästan tårögd. Tårögd och rädd över att något faktiskt kan hända min stora prinsgullepluttsockerråtta. Någonting kan skada honom så att han inte längre finns hos oss. Vi är allt för maktlösa över vilka skaer som ska drabba oss i livet och det finns inga garantier. Ingen kan garantera att mina barn kommer finnas för all framtid. Så länge jag lever. För ett kort ögonblick kändes det bara så naturligt, så "så-här-gör-väl-alla-andra-barnfamiljer-aktigt". Alla föräldrar begraver väl sina barn? På samma vis som Albin gått och väntat på att Helmer ska dö. Vilmer dog ju. För honom är döden det "vanliga". ibland blir det allt bra konstigt.
Tur att jag kan skaka av det där spöket och faktiskt kommar fram till att det var ett spöke. Men kruxet är att soöket kommer och går lite oftare nu än tidigare. Kan kanske bero på att jag pressat undan spöket tidigare och fokuserat på det viktiga i mitt liv.
Väggarna i stugan är färdigmålade och skinande vita. Idag laserade jag en vägg i sovrummet så snart är det storstädning som gäller - å lite mera fix och trix innan det är klart/mindre ofärdigt.
Andra grejer som hänt under dagen;
ny vattenmätare
ny blandare till kranen på toaletten
middagsbjudning på löradag - bokad
återlämninga v sticksåg
lasering av stugvägg
misslyckande av sofföverdragsbeställning hundratals gånger
jobberbjudande nr 2 når Pappan i huset
ved in i pannrummet
tvätt/tvätthängning
lite häng på fejjan
beställt kläder från Mandeldesign
ammat Helmer x tiotusengånger
Nu väntar spikmattan - min tystaste vän för tillfället.
