Morfar och crossen

Morgonmys i soffan med två snoriga gossar. Nåja alla är frukostmätta och dagen är som ett oskrivet blad än så länge.

Det här med bloggandet känns lite si och så med. Jag gillar fortfarande att skriva och det känns skönt att få ner saker på papper. Då blir det mindre tryck i huvudet på något vis. Från första början så bloggade jag om Vilmer och det var en stor kanal för att bli av med det som snurrade runt i huvudet. Just nu snurrar det också en aning men tiden för att göra djupare inlägg finns helt enkelt inte. Jag vaknar på morgonen och växlar upp till sjätte växeln och sedan växlar jag ner sekunden innan jag sladdar ner i sängen. Tid för egna tankar och ta hand om Anna tid finns det inte gott om. Jag försöker se det som en period i mitt liv. En period som just nu är kopiöst intensiv och krävande.
Inte bara det att vår familj fått ytterligare en medlem utan nästa fas av bearbetningen kring Vilmers död har tagit sin början. Fortfarande tänker jag på honom varje dag och ibland slår det mig att han kanske just lärt sig gå vid det här laget om han levt. Sagt sina första ord och åkt pulka för första gången.

Idag undrade jag om jag sett på Helmer med samma ögon om han varit en tjej. Tror inte det för i och med det att Helmer blev en kille så känns det som att en del av Vilmer finns i honom och det känns fint. Den känslan hade kanske inte funnits om Helmer blivit en tjej. Hon hade givetvis varit välkommen, men det hade nog blivit annorlunda hur jag än vrider och vänder på det. Kommer ihåg att jag funderade under graviditeten innan vi fick reda på att det var en till kille vi skulle få att det skulle vara så tråkigt för Albins del om det blev en tjej. Kändes bara som att två killar leker bättre tillsammans än en kille och en tjej. Det behöver inte stämma men det var känslan jag hade då. Nu är nu och då var då och Helmer är Helmer!

Min garderob växer och det kan jag tacka Moster för. Hon växer också ur sin garderob på sitt sätt. Underbart att fylla på garderoben och veta att den kommer att användas.

Vännen N från Gbg är stan och det betyder mycket skvaller och goda skratt. Skönt med vuxensällskap för det är aningen segt att gå här hemma. Att börja sätta iväg känns som ett stort projekt med två barn än så länge så det gör jag bara om jag absolut måste. Förra veckan var vi ju på biblioteket och det kändes som att det var ett lagom projekt. Men inte var det tal om att förkovra sig bland några härliga böcker för sin egen skull - den här gången. Den chansen får jag när jag väntar på att hocketräningen ska bli klar för grabbarnas del. Men om jag får bestämma så blir det ingen hockey. Den sporten gillar jag inte det minsta.
Jag har lovat Albin en cross(som Morfar betalar) och själv köper jag också en och så har vi fritid. :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0