Den smutsiga strumpan
Det har hänt igen. Det kommer hända igen. En liten kille har lämnat jordelivet för ett liv upp i det blå. Jag såg dödsannonsen i tidningen förra veckan och det kändes... så onödigt. Självklart blossar en himla massa minnen upp och plötsligt står jag där utan sköld. Skyddet som normalt sett fungerat väldigt bra de senaste månaderna. Men tänk vad enkelt det raseras. Filmen har börjat rulla igen och det sticker till i hjärtat när jag ser Helmer rocka loss i soffan, ståendes, fast man inte får stå i soffan. Trots att jag har två helt underbara barn hos mig under mina armar så är det ett för lite. Saknaden efter att inte få lära känna Vilmer och leva ett liv med honom känns extra stark.
Undra hur länge det ska vara så här, att så fort jag blir varse om att någon annan förlorat ett litet barn så känns det. Kanske för att jag vet precis vad de går igenom just nu och hur glad och stolt jag är över att vara där jag är idag. Att ha tagit mig igenom det där första vidriga året, för att inte tala om de första dagarna när altl bara var en stor tjock dimma. Ibland vill jag ge mig själv ett fint pris för att jag klarat av det. Och sen vill jag ge mig själv ett till pris för att jag fixade en graviditet med Helmer så tätt inpå. Utan att bli ett nervvrak eller galen.
Att stå och rocka i soffan känns helt plötsligt väldigt tillåtet... vad gör det väl att man har lite kul i soffan Helmer?? Helt plötsligt känns min så totala säkerhet på att jag har alla barn jag vill ha som bortblåst. Vad gör det väl om det är lite trångt i bilen, gigantiska tvätt berg och en hormonfylld mamma till en början? Varje liten smutsig barnstrumpa är ett tecken på att det finns liv och rörelse i huset.
Undra hur länge det ska vara så här, att så fort jag blir varse om att någon annan förlorat ett litet barn så känns det. Kanske för att jag vet precis vad de går igenom just nu och hur glad och stolt jag är över att vara där jag är idag. Att ha tagit mig igenom det där första vidriga året, för att inte tala om de första dagarna när altl bara var en stor tjock dimma. Ibland vill jag ge mig själv ett fint pris för att jag klarat av det. Och sen vill jag ge mig själv ett till pris för att jag fixade en graviditet med Helmer så tätt inpå. Utan att bli ett nervvrak eller galen.
Att stå och rocka i soffan känns helt plötsligt väldigt tillåtet... vad gör det väl att man har lite kul i soffan Helmer?? Helt plötsligt känns min så totala säkerhet på att jag har alla barn jag vill ha som bortblåst. Vad gör det väl om det är lite trångt i bilen, gigantiska tvätt berg och en hormonfylld mamma till en början? Varje liten smutsig barnstrumpa är ett tecken på att det finns liv och rörelse i huset.
