Så många år senare

Nu börjar det märkas att den yngsta i familjen inte är den lugnaste. Inte för att jag trott det, men nu märks det verkligen. Morgon, middag och kväll. Han älskar verkligen att gosa med storebror och att retas med honom. Det handlar om allt från att sno just den där grejen som storebror har för tillfälllet, springa iväg och gärna slänga flera getögon bakåt för att kolla läget - springer han efter??? Samma stil kör han även med när vi ska ta vår ljuvliga promenad från bilen in till dagis. Gissa hur fort en 1-åring ska pinna iväg på en stor, härlig gård? Jättefort kan jag meddela.

Efter några vidriga veckor av magsjuka i huset har vi faktiskt hämtat igen oss ganska bra. Måtte den vidriga sjukan inte drabba oss igen, inte ännu i alla fall. Nog för att jag verkligen avskyr magsjuka, men på djupet av havet botten, där nere i det djupaste djupet så finns det faktiskt lite positivitet. Ett barn som kräks och mår illa är ett barn som är vid liv. Vid några tillfällen under Helmers magsjuka så fick han av någon andledning blå läppar och blev ganska kall. Då rusade minnet snabbt iväg och innan jag hann mota bort alla tankar så hann jag tänka - kalla barn med blå läppar har jag fått nog av. För resten av mitt liv. Och livet efter det.

För dig som undrar så går jag fortfarande hos min kurator. Inte lika ofta som förr men jag går och det fyller lika stor funktion nu som då. Jag sitter fortfarande där med näsduken in min hand och torkar tårar emellanåt. Ibland känner jag mig stark när jag går in dit och så behövs det bara några väldigt enkla ord som får mig på fall. Det finns ännu saker jag inte tagit tag i, inte vill ta tag i. Ännu. Någon gång, kanske när jag är gammal och grå och helt slut i huvudet, ska jag berätta historien om Vilmer för någon ung person som arbetar med att ta hand om mig. Jag ska berätta precis hur det var och faktiskt fortfarande är. Så många år senare.

Att det lille gossebarnet finns med mig varje dag i djupet av mitt hjärta. Att jag skulle göra vad som helst för att för njuta av hans gallskrik när han föddes. Istället mötte en fruktansvärd tystnad oss. En tystnad som var så tyst att jag inte kan tänka på den idag. Det fina i den stunden var att vi fick träffa vår lille son Vilmer. Titta på honom. Känna värmen i honom. Njuta av den lille parveln som kom att förändra hela mitt liv och min syn på livet.


Händer


Den smutsiga strumpan

Det har hänt igen. Det kommer hända igen. En liten kille har lämnat jordelivet för ett liv upp i det blå. Jag såg dödsannonsen i tidningen förra veckan och det kändes... så onödigt. Självklart blossar en himla massa minnen upp och plötsligt står jag där utan sköld. Skyddet som normalt sett fungerat väldigt bra de senaste månaderna. Men tänk vad enkelt det raseras. Filmen har börjat rulla igen och det sticker till i hjärtat när jag ser Helmer rocka loss i soffan, ståendes, fast man inte får stå i soffan. Trots att jag har två helt underbara barn hos mig under mina armar så är det ett för lite. Saknaden efter att inte få lära känna Vilmer och leva ett liv med honom känns extra stark.

Undra hur länge det ska vara så här, att så fort jag blir varse om att någon annan förlorat ett litet barn så känns det. Kanske för att jag vet precis vad de går igenom just nu och hur glad och stolt jag är över att vara där jag är idag. Att ha tagit mig igenom det där första vidriga året, för att inte tala om de första dagarna när altl bara var en stor tjock dimma. Ibland vill jag ge mig själv ett fint pris för att jag klarat av det. Och sen vill jag ge mig själv ett till pris för att jag fixade en graviditet med Helmer så tätt inpå. Utan att bli ett nervvrak eller galen.

Att stå och rocka i soffan känns helt plötsligt väldigt tillåtet... vad gör det väl att man har lite kul i soffan Helmer?? Helt plötsligt känns min så totala säkerhet på att jag har alla barn jag vill ha som bortblåst. Vad gör det väl om det är lite trångt i bilen, gigantiska tvätt berg och en hormonfylld mamma till en början? Varje liten smutsig barnstrumpa är ett tecken på att det finns liv och rörelse i huset.

Det går sådär

Ibland blir jag verkligen galen på min äldste son. Det finns något i hans uppförande just nu som trycker på en lampa som får mig att se rött! Det går över ganska snabbt men det är inte mindre irriterande för det...

Idag fick jag plockat undan en del i stugan och den vidrigt blåa dörren förvandlades till ljuvligt vit, likaså fönstersalningen(eller vad det nu heter). Fortfarande är det mycket kvar men får jag bara jobba ostört så tar det inte så länge.

Under morgonpromenaden kom jag på ett bra ämne för bloggen men nu när jag sitter med datorn i knäet så är den idén som bortblåst. Hoppas vinden vänder och ämnet kommer tillbaka till mig.

Om det finns en gnutta med tid över så vill jag gärna ta mig en tripp till kyrkogården ikväll för att lämna sommararrangemanget där. Borde varit där för länge sedan men jag har inte kunnat pressan in det i schemat över huvud taget. Bättre sent än aldrig och sen var det ju det där med det dåliga samvetet över att jag inte varit på graven på jättelänge. Ni vet det där dåliga samvetet som jag inte skulle ha. Jag försöker verkligen att inte ha dåligt samvete över det och det går så där... men min kurator säger något i stil med " det är inte just den där platsen som är det viktiga nu, det är tankarna"
En vacker dag ska jag åka till graven precis så ofta det bara går, men det blir lite senare i mitt liv.

Men en sak ska ni veta;

Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på Vilmer. Så lär det vara resten av mitt liv. Skulle vara intressant att träffa någon i slutskedet av sitt liv som varit med om samma sak och höra hur den gamla kvinnan tänker och vilka hennes erfarenheter är.

Ofrivillig filmvisning

För någon dag seda fick vi vår tredje ängel. En ängel i guld som håller ett ljus i sina händer. Nu har vi tre stycken, en ängel för varje barn. Det går inte en dag utan att jag tänker på Vilmer.

Speciellt nu när vi har Helmer. En liten kille som påminner oss om vilken personlighet de har från tidig ålder. Fortfarande är det mycket känslor som far och flänger i kroppen och jag kan inte skylla allt på hormonerna. Hormonerna är snart ett minne blott, tack och lov. Det där j-vla filmen spelas om och om igen i mitt huvud.
Den kvinnliga läkare som strök mig så ömt om magen när vi planerade hur vi skulle planera förlossningen. Känner hennes händer som om det var igår hon lade dem på magen och den där äckliga tunikan jag hade på mig. Den bara hänger där i garderoben och sprider död bebis-minnen. Den kommer jag aldrig mer att ha på mig. Hade den dagen det upptäcktes att Vilmer var dör och jag bar den på begravningen. Den kommer att hamna i lådan över minnessaker för på min kropp ska den inte igen.
Förlossningssalen kommer jag ihåg, ljuset, stämningen och hur skönt det var att duscha efterråt. Lättnaden när förlossningen var över och inte alls blev den långdragna kamp jag förberett mig på.
Vissa SMS kommer jag ihåg och personer jag inte trodde skulle höra av sig som ändå gjorde det. En del av er kan nog inte ana hur betydelsefulla era små ord och rader i SMS och mail faktiskt var. Så lite för er men värmade för mig...

Jag önskar att jag kunde trycka på paus och bara ta filmen i min takt men det går inte. Ju tröttare jag är desto fortare och mer film blir det. Närheten till tårarna finns ständigt där men det finns liksom ingen tid att låta dom rinna nerför mina kinder just nu... men självklart kommer dom när jag har tid att filosofera lite. På något sätt känns det som om alla filmsekvenser måste bearbetas igen. Ännu en gång ska jag tvingas se mina värsta dagar hittills i livet. Förmodligen och förhoppningsvis är det de enda dagar jag behöver vara med om. Men garantin för det finns inte, tyvärr. Skillnaden mot förut är att jag denna filmrunda inte kan få ner på pappret vad det är som känns. Jag har tappat fokus på skrivandet och det beror nog på tidsbristen. Har klurat lite på det här med filmvisningen eftersom jag trodde jag gjort bort den. Efter de där första akuta filmvisningarna har jag haft det lugnt. Jag har kunnat välja vilja sekvenser jag vill se och när jag vill se dem. Så är det inte nu. Men på någont sätt är det som att jag går djupare in i filmen nu. Nu har jag börjat fundera på vad människor omkring oss kände när det hände. Jag har börjat förstå att alla drabbade runtomkring också har haft det sorgset. Förut orkade jag inte tänka på det men nu har det kommit ikapp mig. Men än är jag inte på långa vägar redo att möta reaktionerna hos de andra. Jag har bara insett att de också haft reaktioner. Nuddat vid tanken men inte mer än nuddat. Fast min hjärna förstod redan från början att mångar andra också reagerade men den kunde/orkade/hade inte förmågan att göra något åt saken.

Nej, jag är inget nervöst vrak och ja jag pratar fortfarande med kurator.

Phu... vad skönt det var att få bli blöt om kinderna. Nu ska jag skölja bort dom i duschen.


Spotify

Den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Snart är jag redo igen för smöriga, känslosamma och omkramande ballader. Låter som berör har jag medvetet hållit mig från sedan 7 oktober 2009. Jag har bytt radiokanal om låten som spelats varit för berörande. Jag har inte lyssnat på mina gamla skivor som jag haft i århundraden och som jag gillar att lyssna på när jag inte är i balans.
Jag har medvetet hållit mig från berörande musik av rädsla för mig egen reaktion. Musik kan framkalla känslor hos mig och verkligen få mig att tänka och grubbla över saker. Ja, jag har lyssnat på en skiva som snurrat runt i bilen när jag åkt bil men det är bara för att det var just den skivan vi hade i bilen när vi körde från bårhuset med Vilmer i kistan i bagaget och när vi lyssnade på just den där låten. Låten med en text som berör.

Nu känner jag mig redo att möta musikvärlden igen och ta mig an vackra låtar en efter en.

Tänk att det fortfarande finns saker jag inte gör som jag gjorde i livet innan Vilmer.

Tur det eftersom jag äntligen fick Spotify till gården.


Spikigt värre

Hjärnspöket har dykt upp igen. Han slår till när man hänger tvätt eller gör andra monotona grejer. Läskig är han!

Idag kom jag på mig själv med att planera vilka grejer jag ska placera ner i Albins kista. Jag stod i källaren och hängde tvätt. Traktorer, traktorer och åter traktorer kom jag fram till. Hade dock lite problem med storleken på kistan för den måste vara större än Vilmers... När jag vaknar upp ur mina konstiga tankar blir jag nästan tårögd. Tårögd och rädd över att något faktiskt kan hända min stora prinsgullepluttsockerråtta. Någonting kan skada honom så att han inte längre finns hos oss. Vi är allt för maktlösa över vilka skaer som ska drabba oss i livet och det finns inga garantier. Ingen kan garantera att mina barn kommer finnas för all framtid. Så länge jag lever. För ett kort ögonblick kändes det bara så naturligt, så "så-här-gör-väl-alla-andra-barnfamiljer-aktigt". Alla föräldrar begraver väl sina barn? På samma vis som Albin gått och väntat på att Helmer ska dö. Vilmer dog ju. För honom är döden det "vanliga". ibland blir det allt bra konstigt.
Tur att jag kan skaka av det där spöket och faktiskt kommar fram till att det var ett spöke. Men kruxet är att soöket kommer och går lite oftare nu än tidigare. Kan kanske bero på att jag pressat undan spöket tidigare och fokuserat på det viktiga i mitt liv.

Väggarna i stugan är färdigmålade och skinande vita. Idag laserade jag en vägg i sovrummet så snart är det storstädning som gäller - å lite mera fix och trix innan det är klart/mindre ofärdigt.

Andra grejer som hänt under dagen;
ny vattenmätare
ny blandare till kranen på toaletten
middagsbjudning på löradag - bokad
återlämninga v sticksåg
lasering av stugvägg
misslyckande av sofföverdragsbeställning hundratals gånger
jobberbjudande nr 2 når Pappan i huset
ved in i pannrummet
tvätt/tvätthängning
lite häng på fejjan
beställt kläder från Mandeldesign
ammat Helmer x tiotusengånger

Nu väntar spikmattan - min tystaste vän för tillfället.


Migrän nr 3

Disktrasan Anna har vaknat.

Ja det var ju migrän igår, som vanligt.
Nu har jag bokat tid på GVC för att få träffa en läkare och kolla upp så att ja gitne lider av något jätteallvarligt med hormonerna eller liknande. Själv är jag ganska säker på att det är följande som är orsaken;
- tre graviditeter på tre år. Två lekande barn och ett som är i himmelen.
- ladda om för ny grav efter Vilmer
- anspänningen under grav med Helmer håller på att släppa
- kapitlet "gravida Anna" är avslutat och det är en enorm lättnad att jag inte ska utsätta mig varken psykiskt eller fysiskt för det igen
- stand by med amingen
- omställningen från 2 till 3 barn... men eg från 1 till 2 barn i praktiken
- känslan av att YES jag gjorde det och Helmer lever!!!
- F är arbetslös och vi kan hjälpas åt här hemma med allt, lättnad uppstår

Nuddade vid detta ämne när jag var hos kuratorn sist och hon bekräftade att det är enorma spänningar som ska släppa taget om mig just nu och att det är helt normalt. Men jag vill lova dig att jag kännermig allt annat än normal när jag kräks i toalettstolen under anfallen... då känner jag mig bara pytteliten på jorden. Det känns ändå skönt att träffa en läkare och få lite koll på vad jag kan göra för att dämpa anfallen och vilka läkemedel det är okej att jag tar när jag ammar coh framförallt att få det dokumenterat om det skulle visa sig vara något annat. Jag har min teori och läkaren kommer att ha sin och den kommer att vara samma som min! =)

Så tji fick jag mig. Jag som trodde att jag gjort bort Vilmer och alla sorgligheter kring honom. Vilmer is alive och han gör sig påmind hela tiden. Men snart ska jag ändra form från stålfjädersAnna till coola Anna och vara en så avslappnad tjej så att ni kan inte ana det. För varje anfall så känner jag mig mer och mer mjuk i kroppen och det är en skön känsla - att varje anfall tar mig närmare slutet på anfallen.

Nu ska jag lägga mig på spikmattan en stund... bara för att det är så skönt med vassa piggar mot ryggen!


Du ska döden dö

- Mamma, när Helmer är död då kan vi åka skoter!
- Men Helmer ska ju inte dö, inte än i alla fall.
- Men Vilmer är ju död.
- Jo, fast han dog ju och det är inte så vanligt att bebisar dör.
- Men varför dog Vilmer?
- Det är det ingen som vet, inte ens doktorn vet varför. Det bara blir så ibland.
- Men jag tror att Helmer ska dö.



Jaha, då har vi haft en av våra djupa samtal igen. Det handlar om döden och i Albins lilla värld så är det helt normalt att bebisar död. Så även hans älskade lillebror Helmer. Känner mig totalt maktlös ibland och försöker prata mycket om framtiden och hur det kommer bli när Albin och Helmer blir större och vad dom ska göra. Att Albin ska lära Helmer att äta potatis och gröt. Jag gör allt jag kan för att få den filosofiske treåringen att förstå att Helmer kommit för att stanna och att han också kommer växa upp en dag. Han kommer tack och lov inte alltid att ammas av Mamman. Otroligt men sant.
En dag kommer även Albin att förstå att döden inte är jättevanlig bland små barn, inte så vanlig som den blivit för honom. Det vi varit med om hör till ovanligheterna. Men det är något som (för)följer oss hela tiden. Förra veckan var jag på ett möte i rollen som medlem i Bilkåren. Under det mötet hamnade vi i diskussionen om bebisar eftersom Helmer var med. Tjejen jag pratade med frågade hur många barn jag har. Ja... vi är föräldrar till tre barn men vi har två vi kan ta hand om. Det kändes så skönt att få säga det. Att inte knussla med att bara svara två och sedan få dåligt samvete över att vi förnekat ett barn. I Helmers födelseannons på webben så står det bara Albin på syskonraden och det känns också rätt - i den situationen. Det kändes inte aktuellt att skriva dit "änglagossen Vilmer" även och det låter hur vackert som helst. Det kändes bara för mycket, just då. Kan hända att jag en dag ångrar mig och önskade att jag skrivit dit Vilmer men jag tror inte det. Vilmer finns med oss hela tiden även om han inte står på syskonraden till Helmer.

Jag tänker på honom varje dag. Det kommer jag att göra alla dagar jag har kvar av mitt eget liv. Det är dom tankarna som värmer mitt hjärta det där lilla extra.



Och dom här två grabbarna gör mig glad i sinnet. Håll utkik för imorgon hittar ni dom i NSD!

Filmtajm again...

Tre lådor var det ja. Ja sen håller jag på att ladda för att göra mig av med bebiskläder vi inte ska behålla, mammakläder och andra bebisprylar vi redan nu vet att vi inte kommer att behöva. I första hand kommer jag att försöka ge bort grejerna till dem jag tror eller vet kan behöva dem. Resten åker till min favoritplats för tillfället - soptippen!

Eftersom jag är inne i en rensarperoid så kommer jag att hitta en del gammalt pynt som jag inte använder eller som jag vill använda men inte vet var jag ska ha det. Där kommer Systeryster in i bilden. Alltid när jag är hos henne tittar jag mig omkring oxh ser att det alltid är så fint och mysigt där. Visst har hon ett hem som inte är anpassat för vilda lekar och kladd på vardagsrumsbordet men inte så obarnvänligt är det. Det är bara myspys och lugn där. Henne kommer jag att ta till hjälp(läs; hon får göra nästan som hon vill) i hopp om att få ett pysmysigare hem. Det ska ju tillbringas en hel del tid här de kommande månaderna så det är extra trevligt om det känns trevligt rent miljömässigt också. Tänkte mig inga stora förändringar utan bara det där sista pysslet, rätt saker framme och rätt sak på rätt plats. Själv har jag blivit hemmablind och ser inte möjligheterna. Det jag vet att jag måste köpa är några ramar för att rama in de underbara bilderna på Albin(och mig!) som ska hänga i vardagsrummet, kanske några filtar och kuddar... och ja resten får ni fråga Systeryster om. Hur som helst ska det bli superkul att få lite nya vinklar på hemmet och inte minst skapa en ny stil. Så VÄLKOMMEN Systeryster!

Natten har varit okej, eller ja de flesta nätterna är okej nu för tiden. Vi äter och sover och Helmer ligger kloss i mamman. Han verkar sova gott av att ligga jättenära men med tanke på att han även sover jättegott när jag klivit upp så sover han nog gott utan mig. Det är skönt för jag vill inte bli en tutte i modell jättestor mamma. En vanligt tutte i gummi vägrar han fortfarande så snart åker de i soporna de med. Kan vara lika bra att inte börja med någon om det inte finns ett behov av det. Vi får använda hörselkåpor istället... =)

Idag har Vilmer Bolibompanamnsdag bara så att alla vet om det. Tänk, om Vilmer levt hade han snart fyllt ett år om allt gått som det borde gått. Fast då hade vi aldrig fått vår gulleHelmer så det känns lite kluvet det där. Nä jag får helt enkelt nöja mig med att vi har tre pojkar och jag blir aldrig något annat än en pojkmamma. För att vara gravid eller genomgå en förlossning vill jag inte. När Fredde och jag satt i tv-soffan för någon kväll sedan och pratade om förlossningar så var vi helt eniga om att Vilmers förlossning var den som rent förlossningsmässigt var den bästa. Fast egentligen så tycker jag att alla våra förlossningar har något udda eller annorlunda i sig. Albin blev kejsarsnitt och det är inte helt ovanligt men det är en annorlunda grej. Vilmer var den mest känslosamma med tanke på att han inte levde men rent förlossningsmässigt helt underbar. Helmer var säkert den mest normala av alla men hur sjukt ont gjorde det inte??! Men jag ska inte klaga jag kunde ju ligga ner och äta de första dygnen för att det var omöjligt att sitta. Sitta vanligt kunde jag göra efter 3 veckor och lika länge åt jag smärtstillande för att det var så ont så ont i sittdelen av kroppen. Men ut kom han och han är lika underbar som sin storebror! En förlossningsberättelse är på gång så håll ut ni som vill veta det mesta. Snart har jag laddat mentalt för att återuppleva den igen.

Det där med att återuppleva. Kommer ni ihåg att jag för många månader sedan skrev om filmen om Vilmer som rullade runt i huvudet? Nu har den börjat igen fast nu med lite andra detaljer. Nu är det andra saker och andra människor som tagit plats. Saker en del gjort eller sagt. Nu kan jag förstå och se på saker med andra ögon. Saker jag för länge sedan tyckte si om tycker jag nu så om. Kan inte förklara på något bättre sätt men det känns på ett annat sätt. Ibland blir mina ögon tårfyllda när jag tänker tillbaka. Här är några detaljer som rullar runt i huvudet:

- "talet" som hölls på begravningen. Kommer inte ihåg exakt vad som sas men fragment finns kvar i hjärnan och känslan av att det var fantastiska ord.
- sättet och orden kvinnan på begravningbyrår sa när hon rekommenderade oss att inte titta på Vilmer en sista gång. Det tog hårt även om jag är väldigt tacksam över att hon var ärlig och avrådde oss. Känns skumt att hon sett Vilmer efter oss men samtidigt känns det som om vi delar något fint. Hon har sett min son som inte så många sett. Hon klädde på honom kläderna och lade honom i kistan tillsammans med alla saker vi lagt dit. Hon kommer alltid att betyda något speciellt för mig även om vi inte känner varandra mer än så.
- barnmorskan som var med vid förlossningen tänker jag på väldigt ofta fortfarande.

Nu måste jag skicka iväg sambon till stugan för att koppla in elen så vi kan lysa med lampor och laga mat på en vanlig spis, hålla det lagom varmt för att kunna snickra och måla intensivt under någon vecka.

Själv ska jag plocka in kläder i garderoben och renbädda sängarna, kanske ge mig i kast med att tömma mer grejer i kök nr 2.

Tisdagen har redan fyllts med uppgifter.

Till mina gamla elever som går skola i Kalix;

När bokar vi in en fotografering? För visst vill ni fota världens sötaste bebis med storerbror och deras snygga föräldrar? =)


Till minne av

Då har jag snart gjort bort hela 7 oktober. Det datum jag för all framtid kommer att avsky. 7 oktober 2009 var det datum jag längtade som mest efter 7 oktober 2008. För mig har det varit viktigt att klara av det första året för jag har hela tiden inbillat mig att det är det värsta, sorgeåret.
Nu har det året passerat men självklart lever jag fortfarande med det faktum att jag förlorat mitt barn under graviditeten. Jag få leva med det resten av livet och jag hoppas att den erfarenheten gör mig till en ödmjukare människa.



Så här firade vi Vilmers 1-årsdag... En ny stor lykta och en mjukt och gosigt mjukisdjur fick pryda den dekoration som redan fanns på plats. Om du tittar riktigt noga ser du en liten, liten sten hög bredvid den vita nallen. Det är Albins pynt. I rönnkvisten ser du något gult, rött och blått och det är sopbilen som Albin ville ge Vilmer för några veckor sedan.


Ensamma mamman

Nu har Stormen med stort S hunnit ikapp den ensamma mamman. Jag kände hur det började blåsa redan under helgen och sedan dess har den ökat i styrka och idag slog den till med full kraft. En tröst i den stora Stormen var att jag redan hade inbokat en tid hos kuratorn förutseende som jag är. Där blev jag sittande i två timmar och fyllde nästan en hel sopkorg med våta pappersservetter.
I övrigt har dagen varit okej faktiskt. Sprutade på mig min nya parfym och levde lyxliv när jag spred den ljuva doften. Det roliga i det hela är att jag egentligen inte ens kan använda parfym. Jag blir täppt i nästan och nyser hela tiden. Men smakar det så kostar det och idag behövdes det.
Orsaken till att Stormen hunnit ikapp mig är naturligtvis nästa veckas 1-årsdag för Vilmer. Det i kombination med följande;

- jag är höggravid och fullkomling fullspäckad av känslighetshormoner
- jag sover dåligt på nätterna
- min äldste son är som en igel på mig natt och dag
- pappan i huset har 1) varit fullkomligt däckad i nästan 2 veckor 2) jagat älg den helg han blev friskt och allt detta betyder att höggravida jag har fulla ansvaret för hem och barn
- jag har foglossning som gör mig till en vankande anka som sakta vaggar omkring och det gör ont
- jag är tydligen den enda av alla vuxna i familjen som är brydd om att fixa fram barnkläder åt alla barnen och fundera över om det finns något mer vi kan försöka hinna med. I know att det är boainstinkten som slagit till, men den borde ju även drabba män i liten skala eller är jag helt ute och cyklar?
- Albin har bytt förskola och det har tagit en hel del kraft under några veckor. Först beslutet och sedan funderingarna på hur han skulle ta bytet. Nu vet jag att det fungerar men vad hjälper det när energin redan är slut? Hur som helst kan jag fylla på energin betydligt bättre senare eftersom jag numera är en lugnare mamma som känner att personalen bryr sig om mitt barn. Det är en ny känsla och en härlig känsla. Så på lång sikt kommer det att löna sig.
- jag hatar 7 oktober som är den värsta dagen i mitt liv och snart är den här igen.

Min alldeles egoistiska plan för de sista veckorna var att leva lite prinsessalyx i vardagen.
Bli bjuden på många sovmorgnar och mjuka sköna vadmassager för mina krypiga ben.
Gulliga ord om hur snäll och söt jag är, trots att jag känner mig fet och ful och dessutom drlmmer om att jag är det.
En klapp på axeln om att jag är jätteduktig som faktiskt står ut med att förvandlas till ett valross med bitskt humör.
Jag ville slippa laga i alla fall en maträtt i veckan och då vill jag inte ha pytti panna, pannkaka, makaroner och korv.
Jag ville ha en skön familjehelg på Piteå havsbad för hela familjen och njuta av deras sällskap.
Jag ville kunna förbereda mig för bebisens ankomst i lugn och ro.
Jag ville känna att vi är ett par som förbereder oss för nästa mirakel i vårt liv.

Idag känns denna prinsessalyx väldigt lång borta.

Nu är jag bara den ensamma mamman som snart går under av allt fixande och trixande med vardag, mat, barn, tvätt, dammråttor, smutsiga lakan, saker på fel plats, kalasförberedelser för 3-åringen, matsedel, matinköp, klädinköp, bebisförberedelser... jag tror jag spyr snart, på riktigt.

PS
Det är klart att jag vet att jag som mamma inte är den enda som blir påverkad av att 7 oktober närmar sig. Pappor har också känslor och pappan till mina barn är den bästa pappa jag kunde hitta så det så! Bara så ingen av er tror att jag är helt känslokall och bara tänker på mig själv.
Ifall någon skulle få för sig att sno honom ifrån mig, typ du din lilla skata i drömmen här om natten! Du kan se dig om efter en annan kille och definitivt en annan stuga.

Vi kan sammanfatta dagen med att den varit väldigt ansträngande, känslosam och att den aldrig kommer tillbaka.


Direkt ur livet

Okej, nu ska jag försöka sammanfatta denna vecka. Få dagar är avklarade men innehållet är digert!

Måndag hade vi inga speciella projekt, ja förutom att ta hand om F som däckats av en förkylning. Han sover mest hela tiden, har ont i halsen, muskelvärk, hosta, feber och är väldigt trött. Fick reda på idag av min BM att om du har feber och två övriga symtom så kan det vara svininfluensan.

Tisdagens stora grej var att jag fixade alla licenspapper på polisstationen. Jag har tidigare haft licens på ett vapen men nu har jag inte det längre. Har vridit och vänt på hur jag ska och vill göra och kommit fram till att vapnet inte ska finnas i min ägo längre. Det kommer att komma en tid då jag har chans(och prioriterar) att fortsätta med den typen av skytte. Om typ 10-15 år kanske... Men tro nu för allt i världen att jag lägger av med skyttet! Nej, jag lägger bara en speciell genre av skytt på hatthyllan. Efter allt fixande med papper tog jag en sväng förbi graven. Det var verkligen evigheter sedan jag var där men allt var sig likt. Har börjat klura på ett höstaarrangemang till Vilmer. Mycket roligare att fixa växter under hösten för de behöver jag inte vattna och det betyder att de klarar sig och ser fina ut tills jag plockar bort dem! =)
En fin grej var att alldeles i närheten så hade det tillkommit en ny grav. Jag brukar alltid roa mig med med att se vem som ligger där. Känns skönt att veta vem jag ska ha som granner när jag dör. Givetvis fanns det flera gravar att titta på men den som jag fastnade för var min pappas före detta arbetskollega.
En mycket trevlig karl som fått lämna jordelivet befinner sig just nu uppe med vår Vilmer och tar hand om honom. Skönt för mamman att veta att alla barn har det bra!
Med små tårar i ögonen körde jag vidare till kuratorn där jag lättade mitt hjärta. Ett av ämnena som kom upp var att Albin byter dagis. Jag förklarade att jag tyckte kanske itne att det var den bästa timingen i världishistorien och drog upp alla mina argument. När jag är klar ler hon mot mig och säger;

Det där är ditt sätt som vuxen och som förälder att se på saken. Tänk bara vilken förmån för Albin att få något eget, nytt och spännande att se fram emot mitt i allt detta när all fokus ligger på bebisen som ska komma. Han är ju redan "avskolad" från det gamla dagiset eftersom han varit ledig så länge. Tänk att han ska få något eget att vara stolt över! Tänk att du Anna kommer att vara sysselsatt de närmaste veckorna med att skola in honom. Du kommer inte att få en chans att börja grubbla ner dig i massa tankar. Kan det bli bättre?

Hmm... när hon är klar är det jag som sitter och ler och känner mig trög för att jag inte ens tänkt tanken på att det faktiskt inte kunde bli bättre. Jag håller med henne helt och hållet och lovar att jag ska börja använda min egen hjärna lite oftare.

Onsdag har vi fortfarande pappan i huset hemma. Jag hade ett besök hos BM inbokat och där fick jag ett nytt moderskapsintyg som jag ska posta till FK. Det förra verkar inte nått dem, i alla fall så har det inte blivit registrerat på min internetsida under fyra veckor. På fredag vill jag börja ta ut pengar... Ska undersöka saken vidare och försöka få ordning på oredan.
Lillebror var väldigt vild som vanligt hos BM och låg med huvudet nedåt precis som de senaste veckorna. Nu börjar magen vara stor, hård och väldigt osmidig. Det gör ont i ryggen om jag har dålig hållning och inte sträcker på mig ordentligt. Sträcker jag på mig ordentligt känns det som om skinnet över magen ska lossna när som helst, i alla fall spricka. Ligger jag på rygg så blir det svårt att andas och går jag för mkt så har jag ajaj i fötterna under kvällen. Men vad gör väl det - det är bara 8 veckor kvar. Det är klart och tydligt inskrivet i min journal att om jag inte fött barn innan vecka 40 så ska jag träffa SMVC(specialistmödravården) för vidare planering! Jag ska försöka att inte gnälla så mycket redan jag har ju ungefär 60 dagar på mig så jag ska nog kunna sprida ut det lite här och där.
Biblioteksböckerna har jag förlängt lånedatum till 7 oktober och det var inte illa för att vara jag. Jag brukar vara en sån människa som smyger in på biblioteket när jag vet att de stängt och snabbt som ögal lämnar in böckerna i boknedkastet som finns där.
En annan rolig sak var att prästen som höll i Vilmers begravning och jag sprang på varandra på ICA. Kan ju även tillägga att hon ringt och sökt mig medan jag var hos BM så det var verkligen häftigt att vi träffades idag! Har inte träffat henne sedan november förra hösten men det kändes bara finfint att träffa henne igen. Ev så ska alla anglaföräldrar som vill träffas inom kort och bara säga hej. Först tänkte jag att det har jag inget behov av nu men sedan ändrade jag mig. Jag vill faktiskt få ett ansikte till de andra änglaföräldrarna och se hur dom lever idag. Jag vill kunna se med egna ögon att det faktiskt finns fler i samma situation. Fler som lever mitt liv som änglamamma. För att vara änglamamma är bland det mest lärorika jag någonsin varit med om. Det finns ingen utbildning på hela jorden och inte en kurs i hela universum som kan lära mig det jag håller på att lära mig om mig själv.

Min lärare heter Thor Vilmer Lundbäck Strömberg.

Direkt ur livet;
Albin håller på att ta på sig sina överdragsbyxor i hallen. Pappan ställer sig bredvid av gammal hjälpsam vana och vill ge några tips till sonen. Innan han ens hunnit tänka tanken säger en mycket upprörd Albin:

- Stå inte här och svammla pappa, gå din väg!

Lite ljud

Måste ju bara passa på att säga att jag tycker det är otroligt skönt att det är svalare utomhus nu. Nu är det behaglig temperatur för en gravid kvinna som mig! =)

Idag blev det ett besök hos kuratorn och det var på sin plats om vi säger så. Bokade in ett nytt besök om tre veckor för att ha en tidig tid omutifallatt det känns som att det behövs. Känns det inte så bokar jag bara om den till ett annat tillfälle. Albin dumpade jag med en lycklig farfar som tog med honom i traktorn. Anledning: den lilla gossen har blivit förkyld och jag stoppar upp smittan redan nu. De tär klart att han hade orkat/kunnat vara på dagis men varför inte lyxa till det med att ta det lite lugnare när vi har möjlighet. Det kommer en tid då vi får stanna hemma med riktigt sjuka barn titt som tätt, var så säker. en lite rolig kommentar från Albin när han vaknade och märkte att han lät lite konstigt var(först den klassiska) "Var är pappa?" och sen kom det "Varför är det så lite ljud?". Hehe... ja för att du är hes gubben. Du kan skriva precis hur mycket du vill idag - jag får ändå inte ont i öronen! =) tänkte jag.

En annan briljant idé jag kom på idag var hur vi kan uppmärksamma/fira Vilmers födelsedag. Självklart kan vi gå på graven och lämna några blommor och tända ljus. Men när jag tänker lite längre skulle det kännas fint om vi i vår familj gjorde det till en tradition att göra något extra kring Vilmers årsdag. Nu när barnen är små kan det räcka med en helg på Piteå camping och gå på badet där eller badet i Boden, Lycksele djurpark eller annan barnvänlig aktivitet. När familjen blir äldre(och större) kan det finnas alternativ som en helg i fjällen, helg i någon större stad/mindre stad/storstad utomlands eller något annat. Det hela går ju att styra efter våra behov och vårt intresse, det viktigaste var att uppmärksamma att vi firar något speciellt och får en upplevelse tillsammans. Ett år kan det vara en lyxigare variant och nästa år en enklare tillställning, behöver inte bli så komplicerat! Lade fram förslaget ikväll och F nappade. Han skulle fundera ut vad han kunde tänka sig göra, sen slår vi ihop våra kloka och bestämmer något. Känns som om det är värt ett försök i alla fall! Lämna gärna förslag på årets Vilmerhelg. Albin vill åka till Piteå och bo på hotell har han sagt idag. Han vet inte vad Piteå är och han vet definitivt inte vad ett hotell är. Han måste ha lyssnat på mamma.

Klok kille!

Nu känns det lite igen...

Ännu en underbar dag har passerat och vi har gjort stan i väldigt korta drag. Ser fram emot en resa med bara vuxna deltagare så jag kan kolla in det jag vill i lugn och ro och få lite vuxentid. Två par byxor och två bodys blev inköpta till bebisen. Lite trist att gå och handla neutrala färger för då blir det plagg i beige eller grått. Förstår inte varför det inte gör kläder i grönt, gult, orange, brunt eller någon annan färg som går att ha till både killar och tjejer?!

Igår började det kännas lite konstigt i Vilmerhjärtat igen. Gravstenen är fortfarande en oklar sak som företaget jag vänt mig till verkar glömt bort. Eftersom hela Vilmergrejen känns lite extra just nu när det närmar sig vecka 29+4 så är det lite mer känslosamt att på nytt kontakta företaget och försöka komma vidare. Efter vecka 29+4 kommer 7 oktober då vi tagit oss genom det första året med Vilmer. Drygt en månad senare kommer familjens tredje tillskott och det kan mycket väl bli på dagen då Vilmer begravdes, 5 november. Så jag kan bara konstatera att det känns i den här familjen just nu. Helst av allt vill jag bara åka bort och fira Albins födelsedag, 6 oktober, med bara vi - men det känns ju fel att hans stora dag ska få mindre proportioner på grund av Vilmer. Vi får se hur vi löser det. Det glädjande mitt i allt detta är att min oro för den nya bebisen inte finns. Jag oroar mig bara för att behöva tvingas se filmen Vilmer i repris igen; saknaden av hjärtljuden på rutinkontrollen, alla samtal som skulle ringas, läkaren, barmorskan, tystnaden... det är ingen mysig film så om ja gkan slippa se den eller i alla fall snabbspola mig genom den så är jag överlycklig. Men självklart ska vi klara av det här också vi har helt klart gjort bort den värsta biten redan förra året.

Resan för pappans del lär ju hans arbetsgivare stå för eftersom det på nytt finns hot om att han måste åka iväg till Kiruna, Skellefteå, Upplands väsby eller annan ort. Fast det bekymrar mig inte så mycket just nu i augusti månad eller september heller för den delen. Första halvan av oktober är också okej, men sen vill jag ha honom hemma när bebisen ska komma. Gärna en tid efter det också! Det återstår att se hur det bli med hans resor men det kommer inte som någon större överraskning direkt och gör inte lika stor skada som om jag ska ta hand om barn, jobb, graviditet och hem själv. Nu är det bara graviditet, barn och hem som ska tas om hand. Det borde jag orka för något kvällssällskap lär jag ju inte ha så det blir många tidiga kvällar och en utvilad höggravid morsa.

Fast om pappan åker iväg på långa jobbresor räknar jag kallt med Mostersällskap där övernattning här ingår, det borde ingå i en Mosters uppdrag! Jag lovar att uppföra mig och laga god mat... kanske till och med baka något gott! =)

19:25 onsdag

Då var det bekräftat. Firman min sambo jobbar för är störd i huvudet, dock inte så störd så att de går emot föräldralagen och arbetstagarens fack. På en förhandling. Som varade i 1,5 timmar. Med högljudda röster. Glöm inte den otrevlig stämningen. Men skam den som ger sig för efter en lång och hård förhandling så fick firman ge sig. Självklart kommer de att ta sin chans och skicka iväg honom när de får första bästa tillfälle, men vad gör väl det om de skickar iväg honom när Albin och jag njuter av ett långt och skönt sommarlov?! =) Skicka på bara!

Dagen på jobbet har varit effektiv. Jag anlände redan klockan sju eftersom F lämnade ungen på dagis. Har fått gjort en massa skrivbordsjobb och rättande och dessutom har min kollega och jag smidit planer på jobbet, om jobbet. Det är inte så spännande som det låter vi har bara lagt upp en bra taktik för att vara så effektiva som möjligt med våra utvecklingssamtal. Vad gäller jobbet i övrigt så känner jag mig stressad, inte för att jag på något sätt har en stressad tillvaro men känslan finns ändå där. Ska försöka luska reda på vad den beror på och jag tror att jag är på god väg. Tror också att jag har en preliminär plan på hur jag kan göra ett försök till att lösa känslan med stress.

Idag har mormor hämtat Albin på dagis redan klockan 12. Gissa om det var skönt för mammahjärtat att veta att killen får en lugn dag. Killen delade kanske inte min uppfattning för han hade ju glömt att han skulle bygga pärlplattor där idag. Han hade planerat det redan igår och det blev en stor tragedi när upptäckte att han glömt att göra pärlplattor. Det upptäckte han strax efter klockan 17...

När vi ändå är inne på att glömma saker så har jag den senaste tiden fått olika möten med glömskan. Inte så att det är jag som är glömsk, nej, det mest akuta stadiet har jag passerat några veckor efter Vilmers död. Då glömde jag allt, kom inte ihåg vad det var för dag, månad... födelsedagar. Nu är i alla fall min hjärna tillbaka från det mest akuta tillståndet och det är så skönt. Nu handlar det om vår framtid, dagens unga! De kan glömma de mest viktiga saker och när man påminner dem har det aldrig(läs långsamt och utdraget) hört det jag pratar om. Det kan handla om precis vad som helst och när vi vuxna påpekar det drar de på sitt pokerface och spelar dum. Dum är det sista de är så det är en väldigt opassande roll att ta på sig. Nej, egentligen är dagens unga drivande på många sätt och de hittar sin motor och lägger i rätt växel. Hur som helst är det väldigt intressant att möta deras glömska! =)

Alldeles nyss har jag gjort mig skuldfri gentemot min syster. Nu äger jag två stycken pojkpyjamaser i storlek 98/104 och en randig vårmössa från POP. Äntligen kom jag ihåg att betala min skuld.

Annars då? Nej, det blir bara glesare och glesare mellan mina blogginlägg. Lusten och framförallt behovet av att skriva av mig har ju minskat kraftigt. Kan hända att det är kombinerat med att jag jobbar 75% och inte hinner grubbla lika mkt eller så behöver ja ginte grubbla lika mkt just nu. Känner på mig att sommaren kommer gå ganska bra. Måste bara ta tag i det här med gravsten, även om det inte på något sätt är bråttom med det. Det vita korset står ju där det står och är faktiskt ganska vacker det med. Men om jag får en sådan sten som jag vill ha kommer graven att bli så vacker och framförallt passande för vår lille Vilmer. Misstänker dock att tiden kring 6-7 oktober kommer att kännas speciell. Jag vill redan nu få till en fin tradition på Vilmers födelsedag - har bara inte listat ut hur jag tror att vi vill ha det. Får helt enkelt rådfråga pappan till Vilmer om höra vad han tycker.

Dagens roligaste var ändå på morgonen när jag lämnade huset. Snabbt ropas jag tillbaka av en smått skräckslagen pappa som undrar vilka rutiner vi brukar ha på morgonen med den efterföljande kommentaren " Jag vet ju att så fort du lämnar huset så börjar han att driva med mig!"

Smart unge - jag hade också gjort så!!

SMS eller MMS?

Då var det helg, fast jag har haft försmak av helg redan nu. Är ju som bekant sjukskriven några fredagar till sedan fortsätter jag vara hemma fast mammaledig. Passar mig väldigt bra att ha helg tre dagar varje vecka! =)
Idag har Albin och jag njutit av solskenet, vi har varit ute i flera timmar och åkt skidor, skoter, spark och städat Axels bur. Strax efter lunch dök Albins mormor upp här och då blev det full rulle på resten av dagen! Efter vilan som inleddes med kraftiga protester så dök även morfar upp efter sin skoterutflykt på jobbet och pappan i huset kom hem flera timmar tidigare än väntat. KAn det bli bättre? Jo, det kan det för pizzan vi lagade till middag blev dundergod och föll den lille härskaren i smaken. Så även efterrätten som bestod av min kollegas Dagobertkakor i en modifierad version. Tack för receptet!
Proppmätt och spyfärdig av all mat begav sig hela familjen iväg på morfars skoter. Vi tog en tur förbi stugan och packade lite snö inför morgondagens utevistelse där - för solen kommer att stråla det vet väl alla!?
Sen har de tinte hänt så mycket mer, jag nattar Albin och i väntan på Så ska det låta så städar vi uppi köket efter dagens drabbningar och slappar i soffan om det också hinns med.

Eventuellt testar jag mina skidor imorgon och glider fram över isen...

Vet att mina inlägg inte är så intressanta och fyllda med smarriga sorgliga detaljer och tankar kring Vilmers död, men ni får helt enkelt stå ut med det. Mitt liv är ganska bra just nu och efter att ha börjat jobba mer så finns helt enkelt inte orken till att blogga mer. Men den kommer tillbaka jag lovar, bara jag får vila upp mig lite.

Jag går i väntans tider. Jag väntar på att en av mina gamla elever ska bli mamma och det känns faktiskt som att jag ska bli mormor. Jag vet att det är knäppt, men nu är det så jag känner och den känslan förvinner inte. Tro mig jag har försökt förklara för min hjärna att jag inte ska bli mormor(än). Hur som helst är det snart dags för min **** att få en bebis och jag väntar med stor spänning. Det är nästan så att jag förväntar mig ett SMS eller varför inte ett MMS när bebisen ploppat ut. =) Hmm att en bebis bara skulle "ploppa" ut är en historia för sig, för skulle det bara säga "plopp" skulle det inte vara någon match. Men det är en helt annan historia.

Som sagt - jag väntar på bebis och SMS/MMS! =)

Till Vilmer:
Snart är det påsk, bara så att du vet om det. Du ska få ett alldeles eget påskägg och kanske ett påskris. Tyvärr blir det inga ägg i riset, Hustomten kan inte springa runt hela kyrkogården för att samla ihop alla ägg. Imorgon ska vi till stugan - ta gärna en sväng förbi oss där. Det brukar vara trevligt!
 Puss puss gubben. Saknar dig...

Nytt schema?! Nej tack!

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan. Där stod det att jag skulle kontakta dem angående min sjukskrivningsperid. Sagt och gjort så ringde jag upp dem. Det Försäkringskassan ville var att ha reda på hur jag fördelat min arbetstid som är 75% i mars månad. Jag förklarade att jag jobbar på en skola och min tanke är att när min sjukskrivning gått ut så ska jag fortsätta jobba 75-80% och vara föräldraledig med Albin en hel dag varje vecka. Dessutom berättade jag att schemat nyligen är omgjort för att uppfylla bland annat dessa krav. Den trevliga kvinnan på FK förklarade att för att jag ska få godkänt min sjukskrivning och få sjukpenning så måste min arbetstid vara fördelat på fem dagar i veckan med sex timmar per dag. Om jag orkar jobba mer än sex timmar en eller flera dagar i veckan så anser FK att jag är helt återställd. Visst förstår jag deras syn på det hela och hade mitt jobb inte varit så bundet av tider och scheman och massor av andra personer så hade jag självklart valt att göra på det sättet, 6 timmar per dag fem dagar i veckan. Men nu gör jag ju inte det och varför det blir som det blir under mars månad är endast med tanke på att det ska fungera resten av terminen med min föräldraledighet. Hur som helst så ska handläggare ringa upp mig och då får jag veta vad han/hon anser.
Jag vill inte ens tänka tanken över vad som måste göras om FK inte godkänner min sjukskrivning... Pengarna måste jag bara ha på något sätt. Om FK väljer att vägra godkänna min sjukskrivning så måste kanske hela skolan byta schema, igen och det känns väldigt pissigt. Skulle det vara så så har jag redan en plan på en smidig lösning men om den inte går igenom så blir det besvärligt. Jag håller verkligen tummarna för att sjukskrivningen blir godkänd, gör det du med! Det blir så mycket mer besvärligt om den inte gör det, för pengarna vill och kan jag inte vara utan. Tanken att ljuga om mina arbetstider för FK har slagit mig, men är definitivt inte ett alternativ för en person som mig.

Att jobba 75% är precis som jag trodde, eller nästan i alla fall. Jag är inte lika stressad på jobbet men däremot är jag hur trött som helst på kvällarna och läget känns en aning labilt med humöret. Hoppas att jag vänjer mig snart och nästa vecka tänker jag ta det lite lugnare bara för att inte blir ett gråtande vrak som gråter av trötthet om några dagar. Jag har positiva förhoppningar om att även detta ska gå bra, fast dansar på rosor gör jag verkligen inte - skulle möjligtvis vara på rosornas taggar... Läget är utmattat helt enkelt. Detta är det sista steget rent arbetsmässigt för mer är detta ska jag inte jobba så snart är jag i mål och det känns underbart!

Hoppas på att fylla på med lite mer energi under helgen då jag ska till Sthlm och bara vara... shoppa, äta god mat, sovmorgon och bada badkar. Det enda lilla kruxet är att Albin redan gått och sova när jag kommer hem på söndagkväll. Det hade varit kul att prata lite med honom, men jag får chansen senare.

Nu ska jag njuta av gossens sällskap här på morgonkvisten som startade 6:48 vilket är lyx!

Varför?

Jag har sportlov och ska bara njuta! Tänk er - flera dagar då vi bara kan och verkligen ska slappa och ta det lugnt. Var och kollade, eller snarare försökte kolla på ett par skidor idag, men med en gosse som springer omkring och kastar fotbollar i en butik så går det inte att koncentrera sig på affärer. Får ta det senare i veckan, men det måste vara klart till tisdag nästa vecka för då ska jag glida run spåret på friluftsdagen på jobbet. Snart blir det till att skaffa takbox också! =)

Alldeles för en stund sedan kom jag på vem Albin liknar. En rumnisse från Ronja Rövardotter, dom säger ju också varför hela hela tiden. Jag tror helt seriöst att jag ska räkna antalet "varför" i en timme, bara för att få lite värdefull statistik på det. Idag har det verkligen sprutat ord från den pratkvarnen, han har bara varit tyst när han sov... Han har dessutom haft namnsdag idag och det firade han med att äta kladdkaka som hela familjen bakade på morgonen! Hurra hurra ALbin på din namnsdag.

Senare ikväll ska jag slå på stor och se Beck, jag brukar normalt inte se filmerna för de slutar så sent och ska jag upp och jobba på måndag så är det kört med mitt goda humör om ja ginte får den sömn jag behöver.

Imorgon blir det kalas för fyra personer, tre på en och samma gång och den fjärde på kvällskvisten. Ska bli trevligt med lite surr om allt och inget.

Hmm... vad mer? Jo, igår var vi till våra bekanta som också förlorade ett barn under graviditeten. Vi var där och åkte bob för fulla muggar, Fick även se en bild på deras dotter, den som fotografen i Sunderbyn tagit. Ramen och stilen på fotot var samma som för Vilmer. Tänk att de två små barnen nu får ligga bredvid varandra och ha det alldeles underbart i himmelen när de tänder alla stjärnor. På något sätt känns det så väldigt fint att vi fått våra gravar i närheten av varandra, bra för Vilmer och E´s skull. Om mitt teflonminne kommer ihåg rätt så har de också valt familjegrav vilket i sin tur betyder att vi kommer att ligga bredvid de människor som vi umgås med idag. Hur vanligt är det på en skala?

Vasaloppet har genomförts idag och just nu finns det säkert massor av människor som känner sig rejält utmattade och helt slutkörda. Fast om sanningen ska fram så är det faktikst en hemlig dröm att få åka Vasaloppet... Precis lika hemlig som att jag gärna skulle vilja läsa till Polis... och göra utlandstjänst... och vistas ute i skärgården under islossningen! Måste nog börja ta tag i mina hemliga drömmar, men var ska jag börja??

Allt om inget

Igår, söndag blev Albin och jag jagade av en plogbil. det var en mindre trevlig upplevelse. Speciellt eftersom den jagade oss uppför en av avfarterna från E4:an. Jag såg den på långt håll när jag svängt av E4:an och vanligtvis brukar chaufförerna vara väldigt bra på att se om de finns bilar bakom när dom ska backa. Det var inte denna chaffis. Han lade i backen och sedan var det gasen i botten bakåt... full fart. När det var tjugo meter mella våra fordon så insåg jag att han inte sett oss så jag fick börja backa i ilfart uppför en sluttning som svängde, samtidigt som jag försökte göra honom uppmärksam på att jag faktiskt fanns där, bakom honom. Vi kan mild uttrycka det som att jag låg på tutan för det var vad jag gjorde... Till slut kunde jag inte backa mer för jag var på väg ner i diket, det kändes så i alla fall, och då måste han ha uppfattat vår existens i sista sekund för då girade han över till andra sidan av den smala vägen och jag kunde köra vidare. Så här i efterhand hade det hela kunnat sluta hur illa som helst och jag har(som vanligt) kommit på tusen olika saker jag kunnat göra för att visa min ilska gentemot chauffören. Men efter att ha övervägt alla alternativ så har jag kommit fram till att det enda som jag egentligen vill veta är om han såg bilen eller inte?

Efter att ha hälsat på dagis en dag när jag fann Albin djupt försjunken i tågbanorna där gav jag mig in i leken "jakten påtågbanor". Jag har med ljus och lykta letat efter tågbanor eftersom det verkar vara det som är populärt just nu för den lille. Kollade även på nätet och förstod att en del märken inte är av det billigaste slaget, men får vi bara tag i ett grundutbud kan vi alltid köpa till det som saknas om intresset är jättestort. Såg även att det var rekommenderat från 3 år och då hoppade mina tankar till. Vaddå 3 år? Han är ju fortfarande mammas lilla kille... Kommer inte ihåg om jag berättat om att vi fick post från folktandvården där rubriken löd "Till dig som har barn som fyller 3 år i år!" Varför skickar dom detta till oss? var min första tanke. Sedan började jag räkna (Albin föddes 2006) 2007, 2008 och 2009... Ja, det ser inte bättre ut än att han snart fyller tre och jag är åtskilliga år äldre än jag känner mig!

Var förbi till graven i helgen och hälsade på Vilmer. Nu kan han leka för fullt med lilla E som fått sin plats väldigt nära honom. Jag tror att dom badar idag, för där uppe får man välja vilket vädet man vill ha... puss puss

Idag har Albin varit hemma från dagis med sin pappa. Han har feber och är inte alls pigg och kry... Får väl se om det ploppar ut några vattkoppor de närmaste dagarna?!

Nu ska vi njuta av en blåbärspaj och lite glass. Känns som att vi behöver en aning sommarkänlsa i detta snöoväder!

Blåbärspaj - here I come!

Den goda maten

Åh vad lättad jag är! Skolans egen jag-är-intresserad-av-häftiga-och-nyttiga-data-program har varit på minikurs i Luleå igår. Han lärde sig mer om ett schmaläggningsprogram så nu är vår nya schema som börjar gälla efter sportlovet klart. äntligenhar någon satt sig in i hur det fungerar och nu är det gjort! Jag och en kollega har suttit med papper och penna och linjal och fixat åtskillida nödlösningar för år 7-9... Visst får vi till nödlösningar men inte mer än så. Fram tills idag. nu uhar vi en som kan programmet och fått lite tips kring schemaläggningen och det är så himla skönt att släppa den biten. Släpp! Bort med dig schemabekymmer! Schas!

Nu blev jag genast lättare, typ fem kilo.

Imorgon blir det en intensiv dag. Här är mitt program på Freddes födelsedag:

8:10 besök på biblioteket med en mindre grupp elever, 15 st
10:10 gör alla elever i klassen prov i engelska med mig som provvakt
11:10-12:10 lunch
12:13:00 spåkval med ett roligt läxförhör på progammet, läxförhöret är halvklart men idén är glasklar
13:30-14:30 kuratorbesök
15:00-16:00 möte på jobbet m flertalet inblandade(hoppas att jag har energi att gå dit efter kuratorbesöket, ska styra det åt ett positivt samtal så jag håller tummarna...)
ca 17 äter jag, mamma, pappa och Albin middag. SIV 1 enligt bloggrecepten
ca 18 kommer Fredde med en nyss hemflugen moster till Påläng. Chokladutdelning till Albin
ca 19 Natti natti för den yngste. Moster drar vidare på nästa kalas, mormor och morfar är lediga från sin barnvaktstjänst och jag kanske hoppar in i fredagsbastun

Min allra första planer var att Fredde skulle hämta Albin på dagis vid 14 och få en tidig fredag på självaste födelsedagen. Det satte han fackförbund stopp för när dom lade in ett obligatoriskt fackmöte i Luleå kl 14. Då fick mormor och morfar hoppa in som barnvakt mellan 14-15, som senare ändrades till 16:30 eftersom jag ska infinna mig på möte kl 15-16. Den gemensamma födelsedaggsmiddagen blev inte heller av eftersom Fredde fick uppdraget att hämta moster på Luleå airport 16:45 och bara därför ska ni se att fackmötet som börjar 14:00 kommer att sluta 15:25 så det blir riktigt segt för honom att vänta på planet från Stockholm...

Imorgon är inte den planerade dagen, inte på något sätt. Men självklart ska jag överleva den också! På allt detta börjar Albin smyga sig in i trotsåldern och det ser jag verkligen fram emot. Än så länge är det rätt hanterbart men det lär inte stanna här om jag får gissa. Fast visst har det sin tjusning, efter den perioden kanske han kan ta ytterligare ett steg från mammsi och pappsis trygga famn.

Ja, en grej till. Det börjar verkligen kännas som att döden jagar mig. Den är inte efter mig(får jag hoppas) personligen men den slår till i min närhet. Först med Vilmer, sedan en ung killes pappa, sedan våra bekantas bebis och nu vår grannes äldsta(?) dotter. Iofs kanske det senaste dödsfallet var något många gick och väntade på, jag är inte så insatt i hur länge männskior med olika svåra handikapp brukar leva, men det gör det ju inte på något sätt mindre sorgligt för det. Det är en förlust för den famljen på samma sätt som för oss. Tänker inte skriva mer om det för jag är som sagt inte alls insatt i det mer är så. Dödsfall som dödsfall, åk till månen med dig!

Igår var det årsmöte med SKBR. Det hölls på Bowlingkompaniet i Kalix. Först ett snabbt möte, sen god middag och efter det bowling. Det är kul att bowla men mot slutet blev det lite segt... fast jag inte blev sist!
Igår är dessutom första gången det blev väldigt konstig stämning. De som befann sig på mötet är medlemmar i SKBR. Det var första gången jag träffade alla efter Vilmer så det blev också ett sista minuten beslut om att åka dit. Känns alltid lite gruvensamt att träffa folk första gången, även om de är sjyssta människor. På mötet fick jag btw träffa A-C som jag inte träffat på 2,5 år. Nu hade hon bebis i magen och bosatt sig på Cypern- Det är A-C och jag som ska ta guld i SM Ak4 skytte om några år! Allvarligt så har vi sådana planer. Mer om skytte om en liten stund, nu tillbaka till middagen.
Under middagen satt jag mella två personer, vi kan kalla dom A och B. Det hela började med att A frågade hur detä rmed mig. Jag svarade att det känns bättre än jag trodde och att jag känner mig glad just nu, det är lätt på något sätt. hon frågade även om jag börjat jobba och jag drog hela jobbsituationen om 50% hit och 75% dit. Efter en stund säger B något i stil med att visst har du fått barn? Det snurrade till i mitt huvud och jag hann tänka att denna kvinna VET att jag fått Albin för jag har träffat henne efter det. Jag svarade så sakligt jag kunde att ja, det har jag. Ett dött barn. Den reaktionen kommer jag aldrig att glömma, då kom hon på sitt misstag(som förmdligen inte är det första och sista enligt mig) och började prata om hur fruktansvärt det var och oj så sorgligt och det är ju inte sant. Jag satt tyst och det gjorde alla andra också. Väldigt märklig stämning blev det. Okej, samtalen tog ny fart efter några sekunder och jag åt min goda mat. Person B kunde dessutom inte släppa ämnet utan började fråga mer om när det hade hänt och då sa jag 7 oktober, han var beräknad till december. Jaha, säger person B, då föddes han för tidigt då. JA, HAN FÖDDES FÖR ATT HAN VAR DÖD, blev mitt svar i en väldigt lugn ton. Tystanden kring bordet återkom för några sekunder och jag fortsatte äta min goda mat.

Följande text gäller dig som är medlem och har avtal(är placerad i hemvärnet)i en militär frivilligorganisation, SKBR, Lottorna, FMCK eller annat alternativ:

" Den 3 mars 18:30 hålls ett möte för alla intresserade skyttar på Frivilliggården på Rolfsbacken i Kalix. Med alla menas gammal, ung, proffs, nybörjare - du som känner dig intresserad av att träna skytte vid några tillfällen under våren/sommaren kommer på mötet. Tränare blir en eldsjäl med massor av erfarenhet och tålamod, ett riktigt proffs!"

Jag vet att det finns en bland mina läsare som uppfyller dessa krav, hänger du med - vi brukar ha superkul!? =)

Tidigare inlägg
RSS 2.0