annavirrmamma

Natten har varit underbar: Helmer ammades kring 20-tiden igår och nästa amning var kring 1.30-tiden så jag har fått många sköna timmar sömn i natt.
Bara för att en gosse är glad så betyder det inte att den andra är det. Modell äldre säljer jag snart på Blocket. Det är sura miner och gnissel och gnäll hela tiden. Det gnälls om plåster som bucklar ihop sig, kläder som sitter snett och fle tv-program.

Vi åker till Mormor så snart Helmer vaknat och ätit igen. Då blir i alla fall den äldre (över)stimulerad och får roligt. Dagens spruta är inställd eftersom pappan i huset är osäker på om han vill att Albin ska ta den. Har försökt att få besked om hur vi ska göra med sprutan i flera dagar för att ev kunna avboka tiden så någon annan kan ta den. Tror ni jag fått ut något vettigt svar? Nej, just det...

Min beställning på amningskläder har inte kommit ännu men jag väntar för fullt. Har försökt låna ihop lite också så jag har kläder för olika tillfällen och nu tror jag att jag fått ihop så att det räcker. Klädproblemen för en tid framöver är löst - skönt!!

Igår ringde F hem och berättade att han ska ta ut sin innestående semester innan han blir uppsagd 15 januari. Det betyder att mellan 8 december och fram till nyår kommer vi att vara hemma båda två. Det ska bli så skönt så skönt. Kändes lite onödigt att ta ut så många dagar semester i pengar när det är tiden vi vill åt just nu. Det verkar som om jag får min vardagslyx till slut.

Igår anslöts elen till stugan och om många timmars jobb så har vi el på plats. Försökte luska reda på hur många timmars jobb det ligger bakom ett elektriskt ljus i stugan men har itne fått något svar på det ännu.

Min bil är lagad och det vara bara en slang som satt löst... 271 riksdaler kostade reparationen så det var julklappsvänligt.

Till middag blir det hamburgertallrik och Moster äter middag med oss. Hoppas det ska smaka gott och att kvällen blir finfin.

Jag känner verkligen att mitt bloggande går på sparlåga just nu. Det är ostrukturerat och bara en massa trams, men jag kommer fortsätta att skriva. Du som vill fortsätta läsa virriga inlägg gör det. Jag skriver för att tömma min hjärna på skrot.

Asta och Astrid har namnsdag idag, enligt Bolibompa som står på i vanlig morgonanda.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag tänkte åka på klädparty igår men kaos uppstod här hemma och det var bara mamma som fick lägga Albin. Helmer skrek som en vilde för att han var trött, men enligt pappan så hade han magknip... Kan hända att ingen av oss gissade rätt och vi kommer aldrig att f reda på vad orsaken eg var.

Imorse ville jag sova t 6.30 som vi brukar göra på morgonen. Albin ville vakna före 5 och var redo att gå ner. Vi började bråka i sovrummet och det slutade med att vi inte "klev upp mitt i natten" utan lät klockan passera 6 innan vi tassade ner.

Efter en stund ringde Fredde som tänkt jobba idag och meddelade att min bil gått sönder. Han ville ha telefonnummer till en verkstad i Råneåtrakten och det fixade jag fram. Efter några timmar kom han hem igen och ska ägna dagen åt att laga bilen... eller hitta någon som vill laga den åt honom.

Vädret är inte det minsta upplyftande och jag skulle gärna önska att det dalar ner vit snö som väcker mitt julsinne till liv igen. Måste få inte den rätta feelingen inför pepparkaksbaket imorgon och dekorationen av pepparkakshuset tillsammans med Mormor. Mer snö och vinter alltså!

Mitt bankkonto är inte fett. Inte så fett som jag önskar att det skulle vara så här i juletid. Tämde det igår med en beställning av amningströjor. Det går minst en tröja om dagen för här kräks det och spills mjölk till höger och vänster.

Sen hade jag tänkt skriva ett lååångt inlägg men nu vaknar Helmer och skriker av hunger och irritation.

Goungen

Båda juniorerna är mätta. Dom lever. Dom har kläder på sig. Dom verkar nöjda emellanåt.

Min första dag som hemmamamma m två barn är avklarad och jag har överlevt. Det gick så mycket bättre än jag någonsin trodde det skulle gå. Jag valde att ha Albin hemma från dagis bara för att slippa ett stressmoment direkt på morgonen men idag är han på plats igen. Faster skjutsade honom och gissa vem som sprang ut i bilen och nästan glömde pussa mamman hej då? Just det, samma kille som några timmar tidigare ville välja att han inte skulle på dagis. Vissa dagar får man välja om man ska på dagis eller inte och vissa dagar väljer man inte. Mamma och pappa bestämmer vilka dagar man får välja eller inte välja... Ska bli så skönt med lite egentid för att förhoppningsvis sova någon minut eller två. Sömnbristen börjar jag komma till rätta med men visst längtar jag efter när jag får sova hela nätter igen. Utan avbrott för att amma med såriga tuttar. Jepp för sår har jag givetvis fått eller nja, sprickor ser det mer ut som. Men jag antar att det också hör till. Längtar till det går över och amningen kan ske mer smärtfritt utan axlarna direkt under öronen och en sprängande huvudvärk som följd av axelläget. Den tiden kommer har jag hört sägas under de senaste veckorna. Men när?

Ikväll hoppas jag att jag orkar mig iväg på ett klädparty för att träffa lite folk. Får se om det blir t att handla något eller bara skåda på plaggen. Åt Helmer känns det lite överflödigt att handla något, han har ju redan allt den lille stackaren. Tänk att han kommer att bli ett sådant barn som får ärva allt av storebror... inte för att det är något dåligt med det men visst är det kul få något nytt ibland. Det gillar jag i alla fall!

Elskåp i stugan är installerat och nu väntar vi bara på Vattenfalls inkoppling innan vi kan koppla vidare. Snart, snart kan ni känna doften av klyftpotatis sprida sig ute på Skatan... samtidigt som glassen väntar i frysen.

Hipp som happ säger jag tack och adjö för denna gång. Nu ska jag chilla en aning innan jag tar tag i dagen TISDAG.

Några timmars god sömn och mamman i huset är som en helt ny människa. Idag har vi dammsugit, hängt upp julgardiner i köket och pysslat lite. Imorgon handlar vi glöggen, pepparkakor och skumtomtar för att komma steget närmare julen. Pepparkaksdeg gör vi vilken vecka som helst eller köper vilken vecka som helst på ICA... Julpyssel hyr vi in mormor till och klapparna är snart fixade.

Jag tror minsann att julstämningen kommit tillbaka till mig!

Ojoj vad jag har sovit dåligt i natt. Helmer har legat och bökat och stökat mot mig hur många gånger som helst. Sen ska han snutta fast han eg inte är hungrig - tror jag.

Nu vaknar matmonstret igen. Förstår inte hur någon så liten kan vilja äta så mycket men det är klart att ska man bli sto rmåste man ju äta.

I´ll be back...

Mätta och belåtna sitter vi i soffan och kollar på Bolibompa.

Ikväll ska jag se Roger i Bonde söker fru iklädd badbyxor. Ska du? =)

Lite bloggliv ska väl en småbarnsmamma som jag också hinna med. Inatt har jag ammat Helmer typ varannan timme och sdan lyxade jag till det med sovmorgon t 8.30. Helmer blåser på fortfarande... men han lär ju vakna vilken sekund som helst.
Amning är ju ett roligt kapitel i småbarnslivet. På något sätt så var jag inställd på att när ungen är ute så är smärtan över. Jovisstja. Nej, sedan ska man plågas av smärtor i den region som man behöver som bäst för att kunna sitta ner. Gå på smärtstillande som man ska komma ihåg att ta på rätt klockslag för att slippa toppar av smärta. Amningen ska igång. En liten parvel ska ligga och i princip "torrsuga" från sin mammas bråst i hopp om att någon gång få sin mat. Aj. När maten sedan är beställd och på väg gör det ont i mammans tuttar som är stora som bomber och stenhårda som stenar. Ajaj. När det stenhårda stadiet övergått så kommer vi till stadiet där nötningsskador kan uppstå. Ännu mera ajaj. Jag har konstaterat att smärtorna inta alls tar slut vid förlossningen utan dom fortsätter långt efteråt. Men det är det värt!

Denna vecka är sista veckan som vi är hemma båda två och det känns sådär. Jag hade gärna haft mer tid tillsammans eller i alla fall önskat att F kunde komma hem lite tidigare under arbetsdagarna. Klockan 17 känns som ganska sent... då är det ju kväll. God natt och hej då. Men efter en glutt i almanackan så såg jag att det bara handlar om 3.5 veckor och sedan är det jullov och efter jullovet så jobbar han en vecka och sedan blir han arbetslös. Om det inte blir förlängning vill säga. Jag både hoppas och hoppas inte på att han blir arbetslös. Hoppas för det betyder att vi kan få gjort massor här hemma som vi ligger efter med och verkligen njuta tillsammans av bebistiden och hjälpas åt. Hoppas inte för att pengar är ju bra att ha och vem vet i vilken del av landet han måste söka jobb och tacka ja till jobb. Det verkar ju finnas ganska bra med jobb i de nordliga delarna av landet men det skulle betyda att Anna är ensamma mamman mågna dagar under veckorna. Trist och inte det minsta mysigt.

Helmer då? Ja han är den snällaste som finns när han inte skriker. Skriker gör han när han vill äta, prutta/bajsa, rapa eller somna. Tutten vägrar han ta så det är jag som är den vandrande tutten. Inte alls påfrestande att sitta i tv-soffan varje kväll m en Helmer som ska snutta sig hit och dit...

Albin då? Ja han gör stora framsteg. Från att ha använt hörselkåpor, plasthandskar och skoterglasögon som han tejpat för det man ser genom när han varit i närheten av Helmer så har han plockat av sig redskapen och faktiskt rört honom utan handskar.

Paus

Inte nog med att amning kan göra ont ibland, det tar en himla tid också. Men så snart vi får fart på det här så ska vi väl bli lite snabbare. Just nu tar en måltid ungefär 1 timme från start till mål, inklusive blöjbyte och rappauser.

Detta inlägg bli lite hattigt om allt och inget.
Mina tidigare planer på ett litet sladdbarn är som bortblåsta. Det blir inga fler barn i huset på Nybacken. Tre graviditeter och två små bristningar på magen får räcka. Jag tänker inte föda fler barn eller genomgå fler graviditeter. Det känns som om vi varit med om mer än vad man ska behöva gå genom. Dessutom toppas känslan med en känsla av att vi nu är en "familj". Jag vet att det låter tokigt men så känns det faktiskt. Nu är vi hela och kompletta och kan det bli bättre? Nej, precis!

På fredag gräver vi ner en kabel för elanslutning i stugan och Albn kommer att befinna sig i de högre skikten av atmosfären med en grävare i stugan. Lviet tar sig framåt med andra ord.

Inför kommande vecka är jag skräckslagen. Då lämnas jag ensam. Själv. Med två barn att ta hand om. Ett barn ska ta sig till och från dagis och det andra kan vilja äta i tid och otid. Men för 3.5 veckor ska vi nog hitta lösningar med lite hjälp från olika håll. Vi får se hur det löser sig men lösa sig ska det.

Det finns planer på att inhandla julklappar i veckan men vi får se hur det blir med det. Men inse hur skönt det skulle vara att ha den biten klar. En del är redan fixat men långt ifrån alla är klara.

Nej, nu väntar min mage på lite god lunch.

Tjing tjing på er alla

paus någon vecka från bloggen. Måste fokusera mina krafter på amning och komma i fas m mitt nya liv. Jag har absolut inte brist på saker att skriva om men sömn är något jag håller väldigt kärt och just nu sker det i väldigt upphackade dosér utsprudda över dygnets alla timmar vilket gör att det mesta får ta ett steg åt sidan tills jag vilat upp mig lite.

Kika gärna in någon gång bara för att kolla om det mot förmodan dykt upp ett nytt inlägg trots att jag sagt att jag kanske tagit paus.

Allt detta är skrivet med en hand, den andra håller om en liten, liten myspojke - visst är det imponerande vad man klarar av med lite simultanförmåga?!

Välkommen t världen vår lille Helmer! Skriver snabbt ner en kort kort blogg från Sunderbyn. Alla detaljer jag vill o tänker dela m mig av kommer inom kort. Vi åker hem imorgon måndag o möter livet som flerbarnsfamilj rent praktiskt. Intressant ska det bli.. Nu ska jag byta blöja på en minibebis.

Onsdag idag. Hela dagen, hela hela långa dagen.
Höstrusken gör inte direkt så att mitt humör är på topp. Inte heller att projektet "ställa om Albin till vintertid" verkar lönlöst. Nu vaknar vi mellan 5.30-6 varje dag och vi stupar i säng strax e 18.30 efter ett stort antal kriser om hur, när och om vi ska borsta tänderna och vem som ska lägga gossen. På allt detta så har vi en snarkande pappa som håller mamman vaken om nätterna och när jag sparkar honom sätter han sig upp med ett ryck och har inte en aning om varför jag väckt honom. Detta trots att jag pratar med honom i vaket tillstånd om problemet. Nej, nu skulle det vara fint med lite egentid och lyxtid för familjen. Ett par semesterdagar för pappan och vips är vi tillsammans och kan ta det lite lugnt innan lillen kommer.

Igår kände jag av något som liknar mensvärk som kommer och går. Med Albin kände jag det på morgonen samma dag som vi åkte in. Det tog många timmar mellan första mensvärken och fram till när jag inte ville vara hemma längre för att det gjorde så ont.
Med Vilmer tog det 2-3 timmar från första mensvärk tills jag ville ha mer smärtlindring och sen var det klart i rasande fart.
Med Bebis tänkte jag att när de väl börjat kännas som mensvärk så är värkarna här för att stanna så jag ringde hem Fredde som kom hem för säkerhets skull. Givetvis avtog alls under eftermiddagen när jag sovit hela dagen och nu sitter jag här otålig till tusen och bara "känner efter" hela tiden.
Jag behöver bara känna efter i några dagar till för på måndag åker vi till Sunderbyn i vilket fall som helst. Men jag kan lova att det tär på humöret att gå och längta efter att det ska sätta igång. Sedan är det svårt att skilja mensvärk från det enorma trycket som finns mot botten av mitt bäckene just nu. När jag sitter ner har jag en mage som sitter i mitt knä. Så var det inte förra veckan!!
Hur som helst så är Fredde på jobbet idag och Albin gympar för fullt på dagis, jag väntar i soffan och fördriver tiden med att leta julklappar på nätet. Tänkte julshoppa på nätet i år och se om det ger mig någon julstämning.

Vet inte om jag berättat det tidigare men på dagis hade det en liten fin ljusstund förra veckan och pratade om All Helgona och Halloween. Jag såg med spänning fram emot på att få höra om Albin nämt något om Vilmer under samtalet. På kvällen berättade han att de hade tänt ljus på dagis och att det "är en vuxengrej mamma". Sen pratade vi om Vilmer, fortsatte han. Det värmer lite i mammahjärtat över att han ville prata om sin lillebror på dagis bland alla barnen på samlingen. Det känns som ett litet, litet bevis på att vi föräldrar lyckats. Att vi lyckats hålla Vilmer levande fast han inte finns hos oss rent fysiskt. Det var ju det som var tanken... att döden inte ska skämma honom. Hörde på Knattetimmen i helgen där de pratade om döden och dom sa så här att en 2-3 åring har inte så stor koll på vad döden egentligen är. Ett barn i 3-4 års åldern börjar förstå vad det handlar om och en 5-6 åring vet definitivt att när någon dör så är han/hon borta för evigt. När barnen sedan blir lite äldre upplever det döden som skrämmande och vill prata mycket om den. Deras tips var att prata, prata, prata om döden när det är aktuellt och ställa mycket konkreta frågor som "Om både mamma och pappa skulle dö, hos vem/vilka skulle du vilja bo då?". Att våga prata om vad som skulle hända med dem om vi föräldrar dör. När jag sedan tänkte vidare på det så var det självklart. Klart att ett barn vill veta var han/hon ska bo om mamma och pappa dör. Trygghet och en vetskap om att vad som än händer så finns det lösningar.

En annan djupare fundering fick jag när jag såg på "Ett fall för Louise" där det handlade om att en tonårsmamma behövde släppa taget om sin dotter. Familjen hade för några år sedan hastigt förlorat familjens pappa i en sjukdom och mamman hade ett kontrollbehov av sin dotter. Under programmets gång framgick det att dottern önskade mer egentid och att mamma litade på henne. Hon var även orolig för hur mamman egentligen mådde. Mamman i sin tur hade detta kontrollbehov för att hon ansåg att familjen redan råkat ut för nog mycket olycka. Nu får det bara inte hända mer tragiska saker. Jag får bara inte förlora något av mina barn - därför är jag på dem hela tiden och kontrollerar dem ständigt.
I slutändan fick mamman tips på hur hon skulle släppa taget och hon tvingades inse att problemet låg hos henne. Hon började gå hos en psykolog/kurator för att bearbeta sina "problem" och inte låta dem gå ut över sina barn.

Tanken att nu får ingenting mer hända vår familj eller våra barn. Inget eller ingen får ta ifrån mig det jag älskar mest av allt. Jo... tyvärr måste jag erkänna att det är precis så jag känner mig. Jag kan vara nervös för hur små saker som helst. Det kan handla om att Albin ska slå ut en tand när han är med någon annan än mig. Att Fredde råkar ut för en trafikolycka. Att någon annan när och kär försvinner ur livet.
Om jag sedan ställer de småsaker jag går omkring och är nervös för som i första hand gäller Albin, i proportion till att jag faktiskt redan varit med om det värsta, kan det verka lite tokigt. Hade jag fått välja mellan döden och att Vilmer skulle slå ut tänder titt som tätt, vara hungrig/tjurig/ledsen på dagis varje dag eller strula med sömnen råder det ingen tvekan om att jag valt det senaste alternativet. Det känns på något sätt som att om jag klarat av att förlora mitt barn så ska väl alla andra problem vara som små fisar i rymden. Så är det inte. Hönsmamman är än mer vaksam.
Det behöver jag jobba med och det kommer att ta tid.

Jag vill att mina barn ska växa upp till självständiga människor som vågar stå för sina egna åsikter i alla lägen. Att de är jämställda mellan könen och att det inte alls är självklart att mamma tvättar och lagar mat och pappa byter däck och jagar älg. Att de tidigt får lära sig ta ansvar och klara sig själv - lära för livet!

För att nå dessa mål inser jag att jag måste börja ta tag i vissa saker redan nu. Klart att en 3-åring kan göra många saker själv; hänga upp kläder, klä på sig, ta fram kläder för dagen, städa av tallrik och glas... och säkert många fler saker. Mina förväntningar är faktiskt att en tjej/kille som går i år 7 kan fixa middag till familjen och börjar jag tänka så så inser jag snabbt att vi måste börja projektet "växa upp" redan nu! Det finns tvätt som kan hängas, tvättas, diskmaskiner som ska tömmas, gräsmattor som ska klippas... och det är inte min uppgift att sköta det... eller vara den som ger order/bestämmer vem som ska göra vad och när det ska göras. En familj måste kunna fungera utan att en mamma styr och ställer. Hon är ju trots allt bara en del av familjen.

Så jag har just insett att jag har ett hårt jobb framför mig, men det måste lyckas.

Nu ska jag gå och ta tag i min hönsmammighet, vet bara inte hur. Vet du?

Då har barnmorskan släppt taget om mig och min graviditet och jag finns numera under specialistmödravårdens vingar. Ännu ett steg närmare bebis och spänningen stiger. Idag konstaterade även BM att bebisens huvud är ruckbart och det förklarar varför jag haft så ont i mitt bäckene i mitten av förra veckan. Det var då han borrade ner sig! Självklart är smärtan inte över men eftersom jag räknar dagar och minutrar så ska jag bara ro i land detta. Har till och med lånat kryckor så jag ska kunna ta mig fram när det gör som ondast.
På måndag 9 november träffar vi Bergman för en bedömning och då kommer de förmodligen enl min BM att försöka starta igång det genom att reta upp livmodertappen/munnen. Sen får vi förmodligen åka hem en sväng eller ta in på patienthotellet i väntan på förlossningsstart. Jag räknar kallt med att sniffa bebis senast onsdag nästa vecka. Har funderat på det där med att bli igångsatt och kommit fram till att jag mer än gärna vill bli det. Jag kommer att fixa allt fram till 9 november men sedan måste det hända något. Jag kommer inte kräva igångsättning för att jag mår psykiskt dåligt och känner en stor oro för att något ska hända eller gå fel. Jag känner mig bara oändlig less och mina krafter börjar verkligen ta slut. Jag befinner mig på upploppet av mitt livs längsta och tuffaste lopp och jag har bara energi som räcker precis in i mål - inte ett steg längre!
Ja, jag vet att en igångsättning av en kropp som egentligen inte är "mogen" för förlossning kan bli väldigt slitsam och långdragen och sluta med total utmattning. Men det tänker ja ginte alls bry mig om just nu. Jag tänker hålla tummarna för att det är på gång redan och sedan tänker jag ta med mig en stor godispåse till Bertil och muta honom att göra som jag vill. Fungerar inte det kommer jag att vara som en igel på honom tills han gör mig till viljes.
Men vem kan säga emot en småsöt, gravid, tårögd tjej med så smärtsamma foglossningar att hon inte kan vända sig i sängen?

Nej, precis - ingen

I lördags åkte hela familjen iväg till graven efter middagen och tände ljus på graven. Gissa om det var vackert där - tusentals ljus som brann till minne av de som inte finns hos oss längre. Vi tände tre ljus på graven och det kändes fint att vara där hela familjen. Snart är det ett år sedan vi begravde Vilmer så då passerar vi ännu en årsdag.

Imorgon har jag tid hos min kurator och det blir sista tiden innan bebisen. Har funderat på hur länge jag vill gå och prata med henne men inte kommit fram till annat än att jag fortfarande vill och behöver det ett tag till. Som tur är så kan jag gå hos henne så länge jag vill och det känns lugnt och tryggt.

Resten av helgen har vi bråkat med vår äldste son. Han är som förbytt och här är mina teorier om vad det kan bero på;
- vi vred och micklade med klockan förra helgen och lever med sviterna efter det fortfarande
- syskon på G och mamma är skiittråkig och kan inte leka med honom. Det blir mycket film i soffa och det är ju jättekul för en kille som älskar att springa omkring ute?!
- saknaden av pappan som bara jobbat och jobbat. Far och son har bara träffats på fredag, lördag och söndag. Klart han saknar pappsen.
- trotsålder?

Det har som sagt varit mkt skrik, gnäll och hot om allt från alla håll och kanter blandat med helt underbara ögonblick då jag varit så stolt över min son att jag håller på att spricka.

Nu ska jag få massage på min onda rygg... och ja nu är det mkt obekvämt att ligga på mage trots en massa kuddar som stöttar upp här och där.