En lättnadens suck...
Så, då är jag tillbaka från Sunderbyn! Det var helt underbart att träffa W och B igen, allt känns så lätt när jag pratar med dom. Jag fick en chans att fråga frågor jag funderat över...
Alla provsvar hade inte kommit än, men de dom kunde säga var att Vilmer hade alla kroppsdelar på rätt plats, dom fungerade, han hade varit död i ca 5 dagar(vilket bekräftar varför jag sov så konstigt natten mellan onsdag och torsdag), inga kromosomförändringar syntes och jag är helt normal.
Helt normal, ingeting som kan skjuta upp syskon till Albin och Vilmer - skönt! Blev sjukskriven på heltid november månad ut, sen ska jag mest troligt börja anpassa mig tilbaka till jobbet i lagom takt. Ska nog bli skönt det för jag blir nog tokig av att gå hemma, själv, all alone...
Sedan lämnade jag över lite ny information om Spädbarnsfonden så dom kan uppdatera inför nästa dödsfall, den info jag fick var ngt år gammal så jag hjälpte dom lite på traven.
Fredde genomförde den obligatoriska fotograferingen till fotoalbumet så nu har vi båda gossarnas förlossningspersoner på en och samma bild. Detta trots att det är 2 år och 1 dag mellan killarna. Det var nämligen B som skar upp min mage och plockade ut Albin när han tog lite väl god tid på sig att komma ut. W var den som hjälpte till när Vilmer ville ut och även där var B inblandad!
Vi har "bokat" in både B och W inför nästa bebis, helt allvarligt så kommer jag att i alla fall kolla om hon jobbar när vi kommer in för nästa barn. Bara tanken vid att få träffa henne igen gör mig lycklig, hennes röst är helt magisk i mina öron.
Kanske för att hon påminner mig så hemskt mkt om lille Vilmer och gjorde den vidrigaste stunden i mitt liv till något underbart...
Fotona som sjukhuset tagit på Vilmer skickas hem med posten när dom är framkallade, längtar så efter att få se dom. Visst har vi egna bilder, men det ska bli extra kul att se en fotografs bilder på vår lille gosse.
Summan av kardemumman är att idag har jag befunnit mig på havets botten för att sedan skjutas som en raket rakt upp i yttre rymden. Men jag antar att det är så det är att bearbeta en sorg!? När jag ändå är här högt uppe bland molnen ska jag ta och snacka lite med Vilmer och höra om han trivs med de andra änglabarnen...
Alla provsvar hade inte kommit än, men de dom kunde säga var att Vilmer hade alla kroppsdelar på rätt plats, dom fungerade, han hade varit död i ca 5 dagar(vilket bekräftar varför jag sov så konstigt natten mellan onsdag och torsdag), inga kromosomförändringar syntes och jag är helt normal.
Helt normal, ingeting som kan skjuta upp syskon till Albin och Vilmer - skönt! Blev sjukskriven på heltid november månad ut, sen ska jag mest troligt börja anpassa mig tilbaka till jobbet i lagom takt. Ska nog bli skönt det för jag blir nog tokig av att gå hemma, själv, all alone...
Sedan lämnade jag över lite ny information om Spädbarnsfonden så dom kan uppdatera inför nästa dödsfall, den info jag fick var ngt år gammal så jag hjälpte dom lite på traven.
Fredde genomförde den obligatoriska fotograferingen till fotoalbumet så nu har vi båda gossarnas förlossningspersoner på en och samma bild. Detta trots att det är 2 år och 1 dag mellan killarna. Det var nämligen B som skar upp min mage och plockade ut Albin när han tog lite väl god tid på sig att komma ut. W var den som hjälpte till när Vilmer ville ut och även där var B inblandad!
Vi har "bokat" in både B och W inför nästa bebis, helt allvarligt så kommer jag att i alla fall kolla om hon jobbar när vi kommer in för nästa barn. Bara tanken vid att få träffa henne igen gör mig lycklig, hennes röst är helt magisk i mina öron.
Kanske för att hon påminner mig så hemskt mkt om lille Vilmer och gjorde den vidrigaste stunden i mitt liv till något underbart...
Fotona som sjukhuset tagit på Vilmer skickas hem med posten när dom är framkallade, längtar så efter att få se dom. Visst har vi egna bilder, men det ska bli extra kul att se en fotografs bilder på vår lille gosse.
Summan av kardemumman är att idag har jag befunnit mig på havets botten för att sedan skjutas som en raket rakt upp i yttre rymden. Men jag antar att det är så det är att bearbeta en sorg!? När jag ändå är här högt uppe bland molnen ska jag ta och snacka lite med Vilmer och höra om han trivs med de andra änglabarnen...
Kommentarer
Trackback
