annavirrmamma

Hej bloggläsare, elever, mammor & pappor, släkt & vänner, kollegor, barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, präster och alla andra...

I detta inlägg kommer jag att skriva och berätta om hur det hela började, eller rättare sagt slutade om vi ska vara riktigt noga. Det är i första hand riktat till mina underbara elever på min fina skola, därav de tydliga förklaringarna.  Anledningen till att jag skriver detta är att jag inte känner mig redo att prata om det ännu. Jag delar mer än gärna med mig av det som hänt och hoppas att någon kan känna sig hjälpt av mina rader. Känna sig hjälpt som en i samma situation eller känna sig hjälpt som utomstående, vilket som.

För dig som inte känner till min familj så består den av mig, Anna och min sambo Fredde och våran son Albin.

Om vi tar det från första början så har ju knappast någon missat att jag var gravid. Dagen innan jag hastigt lämnade skolan hade vi 2-årskalas för Albin. Fullt hus, tårtor, ballonger och massor av presenter. Mitt i detta virrvarr frågade Freddes syster om bebisen i magen sparkar mycket. Ja, svarade jag som det självklaraste i världen, för varje gång jag satte mig ner den senaste tiden så började magen hoppa. Bebisen var verkligen helvild! När jag sedan började tänka efter så hade bebisen i magen varit lugn ett tag, fast jag var inte säker på om det berodde på att det blivit trångt i magen och det inte var lika lätt att röra sig eller om bebisen faktiskt hade rört på sig utan att jag tänkt på det. Tänkte inte speciellt mycket på det eftersom Albin kunde vara ganska lugn i flera dagar... Gjorde i alla fall så att jag koncentrerade mig på om jag kunde känna några rörelser under kvällen. På måndag hade jag ändå tid hos barnmorskan så hur det än var skulle jag få svar ganska snabbt, tänkte jag.

Kvällen kom och jag hade inte känt bebisen sparka trots att jag försökt trycka på magen. Fredde tyckte allt att han kunde känna en lite spark när han la sin hand på magen, så jag var lugn den kvällen. Vi pratade även lite kort om min oro och kom överens att jag skulle ringa Fredde så fort jag varit hos barnmorskan.

Det blev måndag och Albin följde med till skolan för moster skulle hämta honom där. Hon skulle vara barnavakt på hans födelsedag och göra roliga saker!

Jag åkte iväg till barnmorskan och väl inne hos henne förklarade jag min oro över att jag inte känt några sparkar. Hon sa att ibland har bebisarna lugnare perioder så det är säkert ingen fara. Vi skulle hur som helst lyssna på bebisens hjärta och jag skulle få veta att allt var okej. När hon plockade fram grejen hon skulle lyssna med hade hon svårt att hitta ljuden. Jag fick ligga i olika positioner för att hon skulle hitta ljudet. När hon frågade om Fredde var i Luleå och jobbade anade jag att det inte låg rätt till. Hon skulle skicka mig vidare till Kalix lasarett för ultraljud, ibland är det svårt att hitta hjärtljuden med den apparat hon hade. Väl ute ringde jag till Fredde och sa att hon inte hittat några hjärtljud och att det är bäst att han kommer hem. Jag åkte gråtande vidare till lasarettet och där bekräftade en läkare lugnt och sansat att tyvärr slog inte hjärtat, bebisen lever inte längre. Han förklarade att i hälften av fallen så hittar man en orsak och i hälften av fallen dör bebisen utan synbar anledning - intra uterin fosterdöd IUFD. Det är så det heter när en bebis dör i magen efter graviditetsvecka 28. Tiden efter beskedet var fyllt av tårar och ett enda kaos.

Vi fick åka till Sunderbyn redan samma dag för att planera förlossningen. Jag fick två tabletter som skulle förbereda kroppen på förlossning. Vi åkte hem samma kväll och försökte sova, men inte blev det mycket sömn för min del. Dagen efter, 7 oktober, kom vi in till Sunderbyn redan klockan 8. Då skulle dom ta blodprov och fostervattensprov. Vid fostervattensprov sticker man in en lång nål genom magen och suger ut fostervatten, det vatten som bebisen ligger i. Jag trodde att det skulle göra ont, men det kändes inte mer är ett vanligt blodprov. Fostervattnet skickade dom sedan in till ett laboratorium för att ta reda på om det var något fel på bebisen. När man tar fostervattensprov så får man reda på bebisen var sjuk eller har kromosomförändringar.

Efter fostervattensprovet fick jag en tablett som skulle sätta igång hela förlossningen. Dom lurade alltså kroppen att tro att bebisen ville ut. Det skulle ta några dagar och jag skulle få fler tabletter, nästa redan klockan 15.

När alla prover var tagna gick vi till patienthotellet för att sova. När jag vaknade så åt vi lunch och sen sov jag igen. Kände hela tiden att värkarna gjorde ondare och ondare, till slut gick vi till förlossningen. Jag förklarade att jag hade så ont och att jag ville ha smärtlindring. Jag fick gå till en förlossningssal och sedan kom barnmorskan Wiweca och fixade smärtlindring. Jag frågade henne när hon trodde att bebisen skulle födas och hon sa att kanske vid lunchtid imorgon. Snabbt räknade jag ut att det var ca 20 timmar dig. Suck...

Men hur som helst så ville min kropp något annat. Samma dag, 7 oktober klockan 17:29 föddes en liten gosse. Han hade storebrors näsa, ögon och mun. Håret var kolsvart och lockigt. Han vägde 1560 gram och var 43 centimeter lång. Vi fick vara med honom hela kvällen, precis så länge vi ville. Han såg ut som vilken bebis som helst, lite mindre bara - och såklart världens sötaste! Vi gav honom namnet Vilmer. Det var inte alls läskigt att hålla i honom fast han var död, han var ju så fin och han var ju våran bebis och Albins lillebror.

Vi åkte hem från Sunderbyn redan dagen efter, då hade jag fått lite mer tabletter som skulle se till så att mina bröst inte producerade mjölk. Normalt sett så börjar brösten producera mjölk när barnet är fött. Vilmer skickades för obduktion till Umeå. Vid en obduktion undersöker en patolog kroppen för att se om hon/han kan hitta några synliga fel.

Sen hände det inte så mycket förrän vi skulle fixa med begravning. Då hämtade vi hem en vit, liten kista från begravningsbyrån. Den skulle vi inreda med de saker vi ville att Vilmer skulle ha med sig. Vi lade ett litet fårskinn i botten och en liten kudde och täcke. Sedan satte vi in så många gossedjur vi bara kunde och ett foto på mamma, pappa och storebror. Vi hade bestämt vilka kläder han skulle ha på sig och dom lämnade vi till begravningsbyrån. Dom frågade om vi ville ta hem Vilmer och klä på honom själv, men det ville vi inte.

Begravningen hade vi den 4 november i andaktsrummet på bårhuset i Kalix. Där var Fredde, jag och Albin, prästen Hanna och en kvinna från begravningsbyrån. Själva ceremonin blev precis som vi ville, kort och enkel och tårfylld. Väl på kyrkogården fanns två vaktmästare som skulle bära kistan till graven. Albin passade på att kasta ner en av hans bilar i graven så att Vilmer har något att leka med som han sa. Nu när vi besöker graven så pratar Albin alltid med Vilmer. Han vet att Vilmer finns i graven och att vi brukar tända ljus där. Innan begravningen fanns Vilmer bara i kameran... =) Inte helt lätt att förstå det här med döden när man bara är 2 år!

Förra veckan var vi tillbaka till Sunderbyn för att få reda på alla provsvar. Svaren visade att Vilmer inte hade några som helst missbildningar. Alla kroppsdelar och inre organ som till exempel mage, lever och hjärta satt precis där dom skulle och fungerade. Han hade inte heller drabbats av en infektion utan det som hände var att han bara dog. Kvinnan som gjort obduktionen sa att Vilmer varit död i ca 5 dagar innan han föddes så han dog förmodligen redan på torsdag veckan innan. Intrauterin fosterdöd kallas det när barn dör i magen.

Läkaren sa att vi alla vet att vi ska dö någon gång, det är ju helt klart. En del människor lever tills dom är 98 år eller 73 år. Vilmer blev 29 veckor.

I Sunderbyn föds det ungefär 2000 barn varje år. Av dessa är det ungefär 5-10 som dör, med andra ord är det inte så vanligt.

När jag fick reda på att Vilmer dött i min mage blev jag såklart jätteledsen över det som hänt. Jag skulle ju vara mammaledig och inte jobba så länge till. Ganska snart insåg jag att det spelar ingen roll hur mycket jag än gräver ner mig över det som hänt, ingenting kan ändra på det faktum att Vilmer dog i min mage. Jag valde snabbt att försöka se det så positivt man nu kan. Jag tror att det finns en mening med allt som sker. Det som inte dödar mig stärker mig. Just nu känns det som om jag är odödlig, det finns igenting som kan knäcka mig. Jag har varit med om det många människor bävar för eller aldrig varit med om - att begrava mitt eget barn.

För att kunna bearbeta sorgen så pratar jag med en kurator med jämna mellanrum. Det är superskönt att prata av sig med någon, dessutom har jag återupptagit kontakten med en nära vän från gymnasiet som varit med om samma sak. Hon lovar att det kommer att kännas bättre och det måste jag tro på. Känns i alla fall skönt att kunna dela det som hänt med andra, och tyvärr så finns det flera i Kalix som varit med om samma sak. Det som känns bra är i alla fall att kunna se att dom som varit med om samma sak lever ett helt normalt liv.

Efter allt som hänt så har jag fått en annorlunda syn på livet. Tidigare stressade jag järnet och planerade saker hur långt som helst i framtiden. Nu vet jag att livet kan ta vilken vändning som helst och det är lika bra att passa på att njuta idag, inte imorgon. Nu menar jag inte att ni ska gå omkring och vara rädda för att dö eller att någon i er närhet ska dö. Det jag vill få fram är att ni inte ska ta allt och alla för givet. Har du en dröm? Se till att den inte bara förblir en dröm, förverkliga den! Gör något av ditt liv!

En dag kommer jag tillbaka till skolan. Den dagen är ganska snart. Jag har funderat mycket på hur det kommer att kännas. Jag tror att det kommer att vara pirrigt för er och jättepirrigt för mig. Jag känner mig nervös bara vid tanken på att komma tillbaka, samtidigt som jag längtar så mycket efter alla.

Att bemöta någon som varit med om något hemskt kan vara svårt som anhörig eller kompis. I början kom folk till oss med tårar i ögonen och det slutade givetvis med tårar i mina ögon. Det bästa en besökare gjorde var att komma hit och bara vara som vanligt. Då fick jag en chans att försöka komma ihåg hur det normala livet är, ett liv där jag inte gråter varje sekund. Det är ju trots allt mitt mål - ett normalt liv.

För mig är det inte alls viktigt att dom jag träffar beklagar det som hänt. Min högsta önskan är att du bara ska vara dig själv, kan du ett roligt skämt eller vill berätta om något kul du varit med om? Gör det! Det är på det sättet du gör det lättare för mig.

Skulle jag någon gång känna att jag behöver gråta, låt mig bara gråta - det tar inte många sekunder eller minuter så går det över. För det är så med sorgen att när jag minst anar det så sköljer den över mig som en stor våg för att sedan försvinna lika fort.

Min högsta önskan är att ni bara bemöter mig som vanligt när ni träffar mig. Jag kan fortfarande skratta och ser likadan ut, eller nja kanske lite smalare då. =)

Det behövs inga kramar eller beklaganden, det enda jag behöver är ett riktigt stort leende och gärna ett roligt skämt!

Detta tillägg läser du om du jobbar på Norrskenet;

Jag lovar och svär att jag inte drabbats av hata-andras-bebisar eller hata-gravida-kvinnor-syndromet.

Jag älskar fortfarande barn och har inga problem med gravida kvinnor så var inte rädd för att gå ut med din graviditet i min närvaro! För viss borde det finnas fler Norrskensbebisar på gång? =)