annavirrmamma

Luleå here we come! Japp det stämmer. Idag har vi varit en sväng till Storheden. Allihopa hela familjen. Vi har handlat iga de flesta julklappar så nu är det bara några småsaker kvar till Albinbalbin. Kändes ganska skönt med en utflykt för vädret var ju inte direkt uppmuntrande idag, heller. Fast jag måste erkänna att det är skönt när det är minusgrader och snö. Hellre det än regn.

Just nu är vill jag vara liten Helmer. Tänk att få gosa in sig i en varm och underbar Voksipåse iklädd pyjamas och en fleeceoverall på det. Sova ute på bron i den klara och härliga luften. Vi börjar komma på knepen med den lille och det berömda kvällstrasslet då han sover i kortkorta pass löser vi genom att lägga honom i vagnen och ta en kort promenad. Sedan ställer vi honom på bron och han sover tills han vaknar och då kan vi(igår) bara plocka in honom, amma honom och vips så somnade han om i sängen bredvid mammsen. Det roliga i det hela är att det alltid känns så motigt att börja klä på honom för att gå ut. Vi är vana med att om barn(läs Albin) ska sova i vagn så betyder det att först tar det minst 30 minuter att söva honom och sedan går man omkring som på nålar och ber till Gud att ingen med hög röst ska promenera förbi och väcka honom. Lägg sedan till att du ska ut och dra vagnen två-tre gånger under sovpasset som ändå bara uppgår till 45 minuter.
Helmer börjar rulla med ögonen när ullmössan åker på, i Voksipåsen är han helt borta för det mesta och sedan är det bara att köra ut vagnen. Ibland händer det att vi måste dra lite försiktigt så att han somnar. Just nu fungerar det men det hinner säkert ändras några gånger under resans gång. Men jag är glad över att det fungerar just nu!! Extra plus i kanten är att ett tåg kan köra förbi utan att han skulle vakna... Tuff tuff

Vår kanin Axel har dött. När jag berättade det för Albin brast han ut i gråt och sa "men jag gillar ju att prata med honom. Var kan vi hitta en ny kanin. Jag vet inte vilken färg det ska vara. Jag vill ha en röd kanin" Vi får väl se hur det blir med en ny, röd kanin...

Vi har ju hela tiden försökt att det här med döden ska vara en så naturlig del i Albins liv som möjlig. Helt plötsligt en dag när vi satt och lekte i vardagsrummet säger han "Jag tror att Helmer kommer att dö snart" Jag blev aningen paff och visste faktiskt inte vad jag skulle säga. För en kort sekund blev jag rädd att vår Albin är syns på något sätt och kan se onaturliga saker men snabbt kom jag av de tankarna. Vad skulle jag svara "Nej men det kommer han inte alls att göra" för det stämmer ju inte heller. Alla kommer att dö, förr eller senare. Eller skulle jag säga "Ja det ska han fast inte än" för hur kan jag veta när han ska dö? Tankarna snurrade runt i mitt huvud och tillslut hör jag mig själv säga något i stil med att det inte är så vanligt att små barn dör. Men för Albin är det normalt att barn dör. Hans lillebror Vilmer är död och hans tjejkompis E-M´s lillasyster E är också död...

Det underbara i allt detta är att se hur mycket han fatiskt tycker om sin lillebror. Han vill gärna pussa på honom och gosa (med gaphalsen) och hjälper gärna till med att rapa Helmer eller berätta när han luktar illa. Ibland konstaterar han att nu äter båda dina pojkar mamma. Då blir mammahjärtat varmt och gosigt ända in i själen.

"Sov gott världens gosigaste mamma!" viskade Albin i mitt öra igår när jag nattade honom och mig själv.

Puss puss underbara ungar!