annavirrmamma

Idag började vi dagen med sovmorgon, skönt som tusan att få sova lite extra fast man ska på jobbet. Den där extra sköna känslan byttes snabb ut mot magont när jag möttes av en handskriven lapp vid vällingen. På lappen stod det att några nära bekanta till oss förlorat sin dotter under nästan samma omständigheter som vi förlorade Vilmer. Hela dagen har jag haft ont i magen, jag har tänkt på dom jättemycket... Det är en väldigt skum känsla jag har kring detta, oerhört tråkigt att det drabbar någon över huvudtaget, men på något sätt känns det som om vår sorg efter Vilmer kan komma till användning. Vi kanske kan vara ett stöd för någon annan som förlorat ett barn, det var ju en av de två anledningarna till varför jag började blogga; att kunna hjälpa någon annan i sorg, samt att få skriva av mig det jag känner.

Hela dagen har en film spelats upp i mitt huvud, filmen om Vilmer. Andra dagen efter förlossningen hade vi möte med sjukhusprästen, läkaren och barnmorskan. Självklart fanns Vilmer med i rummet hela tiden. Jag kommer ihåg hur jag satt där på sängen, grät omvartannat, frågade och frågade, lyssnade, grät igen, kikade på Vilmer där han låg i sin säng i sina fina bruna kläder. Det är dom scenerna som rullar på i mitt huvud, känslan jag har är en mörk tjock dimma som sakta löses upp och solen tittar fram emellanåt... Jag kommer ihåg hur jobbigt det var första tiden att bara ta sig utanför dörren, att orka leva - inte så att jag på något sätt funderade på att avsluta mitt liv. Allt kändes bara så tungt... Vi låste in oss i en lite bubbla tills vi var redo att komma ut. När vi tog steget ut ur bubblan gjorde vi det successivt, små små utflykter där vi kände oss trygga. För oss var det lämpligt att ta oss an vardagen efter Vilmer på det sättet. Vi behövde lugn och ro och det gör jag fortfarande ibland. Jag får inte utmana mig med för många "nya" saker på kort tid, måste få vila upp mig. Med "nya" saker menar jag saker vi gjort förut som handla ensam, gå ut på promenad ensam, träffa människor för första gången efter Vilmer, ringa de första samtalen till vänner, gå på kalas, bjuda hem folk... ja, leva ett vanligt liv med vanliga saker helt enkelt. Det tag enormt mkt krafter att vara med om det vi varit med om, det ska gudarna veta!

Nu måste jag rensa mitt huvud från filmer, det gör jag i bastun.

Just nu tror jag att Vilmer har fullt upp där han är med att ta hand om sin nya vän, som också känner hans mamma och pappa. Dessutom är han extra stolt idag för han storebror Albin har berättat för fröknarna att hans lillebror heter Vilmer, han finns i graven och tänder stjärnorna i himmlen. Sen avslutade han samtalet med att säga att han och pappa ska åka skoter till Vilmers grav. Det får vi väl se hur det blir med det?! Väl här hemma vid mellisbordet sa han till mig att dagisfröken L har sagt att Vilmer är jättedöd. Jag ler och tycker min son är alldeles för söt... =)