annavirrmamma

Imorgon ska Albin få vara hos sina kusiner T och E när mammsi och pappsi jobbar. Anledningen till det är att det är vikarier på dagis, inget ont om vikarier, men när man har ett barn som är väldigt reserverat inför nya människor så skär det i mammahjärtat om jag skulle tvingas lämna honom med människor han aldrig sett förut. I detta fall är det faktiskt personer han aldrig sett förut som skulle jobba på dagis, det har jag minsann kollat upp. Är väldigt tacksam över att det snabbt gick att lösa så han fick vara hemma med kusinerna, han har redan sagt att det ska bli kul att vara med T och E imorgon! =)
För övrigt så säger han oerhört mycket min son. Dagarna i ända är det "Mamma vad ska du göra?", "Mamma var är du?", "Det var jättekul!" och det senaste är att han börjat säga "Tackar!" när han menar tack. Ha pratar tom i sömnen, kommer inte ihåg om jag berättat att jag för någon natt sedan fick slå ihjäl en humla och kasta ut den. "Ta bort humlan, ta bort humlan!" sa han gång på gång så jag sa att den är borta i hopp om att lugna honom. "Vars är den?" tänk snabbt Anna tänkte jag och svarade supersnabbt att "Jag har släppt ut den...". Då blev det lugnt igen.
Igår kväll sa han bara "i köket" och drog sin kudde över huvudet, sedan var han tyst som en mus.

Dagen på jobbet har varit jättekul, vi delades in i grupper och skulle jobba med olika områden. Min grupp jobbade med ordning och reda. Nu lämnar jag ämnet av olika anledningar, men jag lovar att återkomma till det på måndag.

Vet inte om jag har något mer på hjärtat just nu, känne rmig lite trött i huvudet och ska ut på en kort promenad för at rensa hjärnan innan jag kliver in i bastun. Fattar inte att det kan vara så skönt att basta. Skulle helt klart kunna basta varje dag, nästan året runt. Det är helt enkelt underbart...

Motion är något jag skulle behöva och rent fysiskt kunna ta tag i. Nu har jag inga foglossningar att skylla på och det vore fint att droppa några kilon, helst innan nästa bebis behagar flytta in i magen när det nu blir. På sätt och vis hoppas jag att det blir snart, men nästa sekund så känner jag att det inte gör något ifall det tar någon månad till. Fast jag vet att det inte är möjligt så skulle jag kunna välja när jag vill bli gravid, tyvärr går det inte utan det blir när det blir. Där med basta! Men om jag fick bestämma så skulle det kännas okej att bli gravid i maj, juni någon gång. Lite komiskt skulle det vara om jag blev gravid vid ungefär samma tidpunkt som med Vilmer, det skulle i sin tur betyda att det barnet skulle födas när Vilmer skulle ha fötts. Det skulle inte göra graviditeten lättare kan jag säga. Gruvar mig på samma gång som jag längtar, men det kommer att vara en tid fylld av känslostormar - definitivt värre än det jag tampas med idag.

Trots att det går bra att börja jobba så är mina känslor väldig blandade varje morgon. Det är som att jag måste "känna in" varje dag innan jag ska till jobbet. Är det en okej dag? Hur mår jag? Kommer jag att fixa det här? Jag har aldrig haft problem med att äta frukost förut, förrän nu. Får kväljningar ibland och känner mig proppmätt efter några tuggor bara. Sedan börjar känslorna rasa på, det pendlar upp och ner under någon halvtimme innan jag till slut kommer fram till att jag faktiskt ska på jobbet. Antar att det lugnar ner sig med tiden, annars går det faktistk att uthärda för så farligt är det inte. Det är bara lite jobbigt att inse att jag inte kan gå för fullt fast jag vill det, vill så gärna dra mitt strå till stacken. Fast om vi vrider och vänder på det så är det kanske jag med mina 50% och en son i himmlen som verkligen drar mitt strå till stacken i arbetet mot ett liv som änglamamma. Det är kanske inte antalet % som avgör vem som jobbar mest - synd bara att lönen styrs efter antalet %.
Jag tycker nämligen att jag förtjänar betalt för minst 100% för det jobb jag gör just nu! Så det så chefen! =)