annavirrmamma

Onsdag idag. Hela dagen, hela hela långa dagen.
Höstrusken gör inte direkt så att mitt humör är på topp. Inte heller att projektet "ställa om Albin till vintertid" verkar lönlöst. Nu vaknar vi mellan 5.30-6 varje dag och vi stupar i säng strax e 18.30 efter ett stort antal kriser om hur, när och om vi ska borsta tänderna och vem som ska lägga gossen. På allt detta så har vi en snarkande pappa som håller mamman vaken om nätterna och när jag sparkar honom sätter han sig upp med ett ryck och har inte en aning om varför jag väckt honom. Detta trots att jag pratar med honom i vaket tillstånd om problemet. Nej, nu skulle det vara fint med lite egentid och lyxtid för familjen. Ett par semesterdagar för pappan och vips är vi tillsammans och kan ta det lite lugnt innan lillen kommer.

Igår kände jag av något som liknar mensvärk som kommer och går. Med Albin kände jag det på morgonen samma dag som vi åkte in. Det tog många timmar mellan första mensvärken och fram till när jag inte ville vara hemma längre för att det gjorde så ont.
Med Vilmer tog det 2-3 timmar från första mensvärk tills jag ville ha mer smärtlindring och sen var det klart i rasande fart.
Med Bebis tänkte jag att när de väl börjat kännas som mensvärk så är värkarna här för att stanna så jag ringde hem Fredde som kom hem för säkerhets skull. Givetvis avtog alls under eftermiddagen när jag sovit hela dagen och nu sitter jag här otålig till tusen och bara "känner efter" hela tiden.
Jag behöver bara känna efter i några dagar till för på måndag åker vi till Sunderbyn i vilket fall som helst. Men jag kan lova att det tär på humöret att gå och längta efter att det ska sätta igång. Sedan är det svårt att skilja mensvärk från det enorma trycket som finns mot botten av mitt bäckene just nu. När jag sitter ner har jag en mage som sitter i mitt knä. Så var det inte förra veckan!!
Hur som helst så är Fredde på jobbet idag och Albin gympar för fullt på dagis, jag väntar i soffan och fördriver tiden med att leta julklappar på nätet. Tänkte julshoppa på nätet i år och se om det ger mig någon julstämning.

Vet inte om jag berättat det tidigare men på dagis hade det en liten fin ljusstund förra veckan och pratade om All Helgona och Halloween. Jag såg med spänning fram emot på att få höra om Albin nämt något om Vilmer under samtalet. På kvällen berättade han att de hade tänt ljus på dagis och att det "är en vuxengrej mamma". Sen pratade vi om Vilmer, fortsatte han. Det värmer lite i mammahjärtat över att han ville prata om sin lillebror på dagis bland alla barnen på samlingen. Det känns som ett litet, litet bevis på att vi föräldrar lyckats. Att vi lyckats hålla Vilmer levande fast han inte finns hos oss rent fysiskt. Det var ju det som var tanken... att döden inte ska skämma honom. Hörde på Knattetimmen i helgen där de pratade om döden och dom sa så här att en 2-3 åring har inte så stor koll på vad döden egentligen är. Ett barn i 3-4 års åldern börjar förstå vad det handlar om och en 5-6 åring vet definitivt att när någon dör så är han/hon borta för evigt. När barnen sedan blir lite äldre upplever det döden som skrämmande och vill prata mycket om den. Deras tips var att prata, prata, prata om döden när det är aktuellt och ställa mycket konkreta frågor som "Om både mamma och pappa skulle dö, hos vem/vilka skulle du vilja bo då?". Att våga prata om vad som skulle hända med dem om vi föräldrar dör. När jag sedan tänkte vidare på det så var det självklart. Klart att ett barn vill veta var han/hon ska bo om mamma och pappa dör. Trygghet och en vetskap om att vad som än händer så finns det lösningar.

En annan djupare fundering fick jag när jag såg på "Ett fall för Louise" där det handlade om att en tonårsmamma behövde släppa taget om sin dotter. Familjen hade för några år sedan hastigt förlorat familjens pappa i en sjukdom och mamman hade ett kontrollbehov av sin dotter. Under programmets gång framgick det att dottern önskade mer egentid och att mamma litade på henne. Hon var även orolig för hur mamman egentligen mådde. Mamman i sin tur hade detta kontrollbehov för att hon ansåg att familjen redan råkat ut för nog mycket olycka. Nu får det bara inte hända mer tragiska saker. Jag får bara inte förlora något av mina barn - därför är jag på dem hela tiden och kontrollerar dem ständigt.
I slutändan fick mamman tips på hur hon skulle släppa taget och hon tvingades inse att problemet låg hos henne. Hon började gå hos en psykolog/kurator för att bearbeta sina "problem" och inte låta dem gå ut över sina barn.

Tanken att nu får ingenting mer hända vår familj eller våra barn. Inget eller ingen får ta ifrån mig det jag älskar mest av allt. Jo... tyvärr måste jag erkänna att det är precis så jag känner mig. Jag kan vara nervös för hur små saker som helst. Det kan handla om att Albin ska slå ut en tand när han är med någon annan än mig. Att Fredde råkar ut för en trafikolycka. Att någon annan när och kär försvinner ur livet.
Om jag sedan ställer de småsaker jag går omkring och är nervös för som i första hand gäller Albin, i proportion till att jag faktiskt redan varit med om det värsta, kan det verka lite tokigt. Hade jag fått välja mellan döden och att Vilmer skulle slå ut tänder titt som tätt, vara hungrig/tjurig/ledsen på dagis varje dag eller strula med sömnen råder det ingen tvekan om att jag valt det senaste alternativet. Det känns på något sätt som att om jag klarat av att förlora mitt barn så ska väl alla andra problem vara som små fisar i rymden. Så är det inte. Hönsmamman är än mer vaksam.
Det behöver jag jobba med och det kommer att ta tid.

Jag vill att mina barn ska växa upp till självständiga människor som vågar stå för sina egna åsikter i alla lägen. Att de är jämställda mellan könen och att det inte alls är självklart att mamma tvättar och lagar mat och pappa byter däck och jagar älg. Att de tidigt får lära sig ta ansvar och klara sig själv - lära för livet!

För att nå dessa mål inser jag att jag måste börja ta tag i vissa saker redan nu. Klart att en 3-åring kan göra många saker själv; hänga upp kläder, klä på sig, ta fram kläder för dagen, städa av tallrik och glas... och säkert många fler saker. Mina förväntningar är faktiskt att en tjej/kille som går i år 7 kan fixa middag till familjen och börjar jag tänka så så inser jag snabbt att vi måste börja projektet "växa upp" redan nu! Det finns tvätt som kan hängas, tvättas, diskmaskiner som ska tömmas, gräsmattor som ska klippas... och det är inte min uppgift att sköta det... eller vara den som ger order/bestämmer vem som ska göra vad och när det ska göras. En familj måste kunna fungera utan att en mamma styr och ställer. Hon är ju trots allt bara en del av familjen.

Så jag har just insett att jag har ett hårt jobb framför mig, men det måste lyckas.

Nu ska jag gå och ta tag i min hönsmammighet, vet bara inte hur. Vet du?