Ofrivillig filmvisning

För någon dag seda fick vi vår tredje ängel. En ängel i guld som håller ett ljus i sina händer. Nu har vi tre stycken, en ängel för varje barn. Det går inte en dag utan att jag tänker på Vilmer.

Speciellt nu när vi har Helmer. En liten kille som påminner oss om vilken personlighet de har från tidig ålder. Fortfarande är det mycket känslor som far och flänger i kroppen och jag kan inte skylla allt på hormonerna. Hormonerna är snart ett minne blott, tack och lov. Det där j-vla filmen spelas om och om igen i mitt huvud.
Den kvinnliga läkare som strök mig så ömt om magen när vi planerade hur vi skulle planera förlossningen. Känner hennes händer som om det var igår hon lade dem på magen och den där äckliga tunikan jag hade på mig. Den bara hänger där i garderoben och sprider död bebis-minnen. Den kommer jag aldrig mer att ha på mig. Hade den dagen det upptäcktes att Vilmer var dör och jag bar den på begravningen. Den kommer att hamna i lådan över minnessaker för på min kropp ska den inte igen.
Förlossningssalen kommer jag ihåg, ljuset, stämningen och hur skönt det var att duscha efterråt. Lättnaden när förlossningen var över och inte alls blev den långdragna kamp jag förberett mig på.
Vissa SMS kommer jag ihåg och personer jag inte trodde skulle höra av sig som ändå gjorde det. En del av er kan nog inte ana hur betydelsefulla era små ord och rader i SMS och mail faktiskt var. Så lite för er men värmade för mig...

Jag önskar att jag kunde trycka på paus och bara ta filmen i min takt men det går inte. Ju tröttare jag är desto fortare och mer film blir det. Närheten till tårarna finns ständigt där men det finns liksom ingen tid att låta dom rinna nerför mina kinder just nu... men självklart kommer dom när jag har tid att filosofera lite. På något sätt känns det som om alla filmsekvenser måste bearbetas igen. Ännu en gång ska jag tvingas se mina värsta dagar hittills i livet. Förmodligen och förhoppningsvis är det de enda dagar jag behöver vara med om. Men garantin för det finns inte, tyvärr. Skillnaden mot förut är att jag denna filmrunda inte kan få ner på pappret vad det är som känns. Jag har tappat fokus på skrivandet och det beror nog på tidsbristen. Har klurat lite på det här med filmvisningen eftersom jag trodde jag gjort bort den. Efter de där första akuta filmvisningarna har jag haft det lugnt. Jag har kunnat välja vilja sekvenser jag vill se och när jag vill se dem. Så är det inte nu. Men på någont sätt är det som att jag går djupare in i filmen nu. Nu har jag börjat fundera på vad människor omkring oss kände när det hände. Jag har börjat förstå att alla drabbade runtomkring också har haft det sorgset. Förut orkade jag inte tänka på det men nu har det kommit ikapp mig. Men än är jag inte på långa vägar redo att möta reaktionerna hos de andra. Jag har bara insett att de också haft reaktioner. Nuddat vid tanken men inte mer än nuddat. Fast min hjärna förstod redan från början att mångar andra också reagerade men den kunde/orkade/hade inte förmågan att göra något åt saken.

Nej, jag är inget nervöst vrak och ja jag pratar fortfarande med kurator.

Phu... vad skönt det var att få bli blöt om kinderna. Nu ska jag skölja bort dom i duschen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0