annavirrmamma

Det individuella möter laget.

Då har jag just avklarat 110 mil på tre dagar fördelat på sträckan Påläng-Bjerkvik-Påläng. Kändes lite gruvensamt att lämna hus och hem tidigt på fredag morgon men ack så underbart det har varit. Jag har skrattat som en dåre och skjutit som en skjutglad och gått på fest och pratat norska och bara tagit hand om mig själv. Är full av ny energi att rusa efter Helmer som ställer sig upp med mer eller mindre bra balans och ha djupa samtal med Albin om varför det ena är si eller så.

Tävlingen som har varit mitt mål sedan i februari när jag bestämde mig för att vara med i den var helt underbar att tävla i. Visst jag har varit med flera gånger förut och tävlat och det har gått bra som tävlaren Anna. Sen har jag tävlat en gång som tävlaren Anna tillika mamma t Albin och då gick det inte alls bra, det var året 2007. Nu tävlade jag i rollen tävlaren Anna, tillika mamma t Albin, ängeln Vilmer och sötgrodan Helmer och det gick superbra. Totalt så kom vi på en andraplats i lagtävlingen, snuvade på gulden med 1 poäng(det var den där j-la handgranaten som slant) och individuellt så knep jag en andraplacering även där vilket kändes skönt. I´m back och det var ett fint kvitto på att mitt huvud sitter där det ska och kan fokusera på skytte och tävling utan att förvirras bort av tankar på det förflutna. Känner mig som en supertjej som nästa på 2-årsdagen från sitt livs värsta upplevelse är tillbaka i toppform inom det hon tycker är allra roligast. Extra stolt när jag vet att det krävs ett ganska bra/stabilt psyke för att lyckas med just den här sporten. Lite snopet känns det väl ändå att nu när det börjar bli roligt så är det över. Inga träningar, inga kruttjejer, ingen uniform och inga smutsiga händer... ingenting som sparkar mig hårt i höger axel och påminner mig om hur tufft det är. Varje gång jag står bakom en skytt och tittar på hur mycket axeln faktiskt hoppar bakåt så tycker jag det ser förskräckligt ut men när jag själv ligger där så känns det bara så naturligt. <3

När jag tävlat tidigare så har jag haft mitt största fokus på det individuella resultatet. Denna gång hade jag självklart målet att stå på pallen individuellt men att få medalj i lag var också ett mål. Skillnaden nu var att det fanns en lagkänsla jag inte känt tidigare. Tjejerna som åkte med är ju galet underbara. Vi har haft hur kul som helst och det finns massor av interna skämt som inte en utomstående kan förstå som vi bara asgarvar åt. Längtar tills vi ses igen på vallen för där har vi legat i åtskilliga timmar under sommaren i vilket väder som helst och vi har haft skitskoj.

Jag måste nog ändra mig, lagkänslan slår det individuella...