Det går sådär
Ibland blir jag verkligen galen på min äldste son. Det finns något i hans uppförande just nu som trycker på en lampa som får mig att se rött! Det går över ganska snabbt men det är inte mindre irriterande för det...
Idag fick jag plockat undan en del i stugan och den vidrigt blåa dörren förvandlades till ljuvligt vit, likaså fönstersalningen(eller vad det nu heter). Fortfarande är det mycket kvar men får jag bara jobba ostört så tar det inte så länge.
Under morgonpromenaden kom jag på ett bra ämne för bloggen men nu när jag sitter med datorn i knäet så är den idén som bortblåst. Hoppas vinden vänder och ämnet kommer tillbaka till mig.
Om det finns en gnutta med tid över så vill jag gärna ta mig en tripp till kyrkogården ikväll för att lämna sommararrangemanget där. Borde varit där för länge sedan men jag har inte kunnat pressan in det i schemat över huvud taget. Bättre sent än aldrig och sen var det ju det där med det dåliga samvetet över att jag inte varit på graven på jättelänge. Ni vet det där dåliga samvetet som jag inte skulle ha. Jag försöker verkligen att inte ha dåligt samvete över det och det går så där... men min kurator säger något i stil med " det är inte just den där platsen som är det viktiga nu, det är tankarna"
En vacker dag ska jag åka till graven precis så ofta det bara går, men det blir lite senare i mitt liv.
Men en sak ska ni veta;
Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på Vilmer. Så lär det vara resten av mitt liv. Skulle vara intressant att träffa någon i slutskedet av sitt liv som varit med om samma sak och höra hur den gamla kvinnan tänker och vilka hennes erfarenheter är.
Idag fick jag plockat undan en del i stugan och den vidrigt blåa dörren förvandlades till ljuvligt vit, likaså fönstersalningen(eller vad det nu heter). Fortfarande är det mycket kvar men får jag bara jobba ostört så tar det inte så länge.
Under morgonpromenaden kom jag på ett bra ämne för bloggen men nu när jag sitter med datorn i knäet så är den idén som bortblåst. Hoppas vinden vänder och ämnet kommer tillbaka till mig.
Om det finns en gnutta med tid över så vill jag gärna ta mig en tripp till kyrkogården ikväll för att lämna sommararrangemanget där. Borde varit där för länge sedan men jag har inte kunnat pressan in det i schemat över huvud taget. Bättre sent än aldrig och sen var det ju det där med det dåliga samvetet över att jag inte varit på graven på jättelänge. Ni vet det där dåliga samvetet som jag inte skulle ha. Jag försöker verkligen att inte ha dåligt samvete över det och det går så där... men min kurator säger något i stil med " det är inte just den där platsen som är det viktiga nu, det är tankarna"
En vacker dag ska jag åka till graven precis så ofta det bara går, men det blir lite senare i mitt liv.
Men en sak ska ni veta;
Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på Vilmer. Så lär det vara resten av mitt liv. Skulle vara intressant att träffa någon i slutskedet av sitt liv som varit med om samma sak och höra hur den gamla kvinnan tänker och vilka hennes erfarenheter är.
Kommentarer
Postat av: Annika
Min mamma är gammal, men hon pratar fortfarande om barnet hon misste när hon var i 6:e månaden. Hon tänker inte på det dagligen men lite då och då poppar det upp och hon känner en viss saknad. Hon minns hur hemskt hon tyckte det var att ligga på avdelningen tillsammans med kvinnor som frivilligt avslutat sina graviditeter samtidigt som hon blivit av med sin bebis ofrivilligt, det märks att just det gör ont i hennes hjärta fortfarande, att hon tvingades dela rum med dem där o då. Detta barn skulle varit fött 1974 så det är ett tag sedan... men som du säger, det är ju något man bär med sig hela livet, helt klart!
Trackback
