annavirrmamma

Insåg hastig och lustigt denna morgon att snart är det påsk. Redan! Påsk betyder att Påskharen kommer med påskägg som innehåller presenter/godis till familjen. Påsk betyder påskpyssel och god mat. Påsk betyder även utevistelse i solen och solbränna på kinderna.

Tänk att det äntligen blev vår till slut. Snart drippdroppar det från taket och snön blir ett minne blott. Kan tänkas att det tar lite längre tid för snön att fösvinna i år med tanke på snömängden. Efter våren kommer sommaren och hurra säger jag som kommer att vara "icke gravid" i sommar. Å alla andra somrar för den delen men just denna sommar ska jag bara njuta av att sola ryggen och sitta ute i värmen. Dricka en god drink. Avlossa några skott och känna krutlukten! Jag har mycket att se fram emot denna sommar helt enkelt.

Egentligen måste/vill vi ta tag i det här med gravstenen till Vilmer och jag vet inte vad som tar emot men något är det. Känns inte riktigt som rätt läge att börja klura på hur jag vill att gravstenen ska se ut. Jag hade ju ett förslag men det var tydligen inte tillräckligt bra enligt Pappan så nu får vi tänka om. Samtidigt som det tar emot att mitt i bebislyckan ta tag i de värsta delarna i mitt liv så vill jag ju helt enkelt faktiskt ha en gravsten till sommaren. Göra fint och få stänga boken på något vis. Fast en del av mig gillar det vita korset som finns på plats nu så det här är inte lätt ska ni veta... verkar bli en följetong det här med gravstenen. I helgen frågade Albin om Vilmer var en säll liten bebis. Tja... jo det var han men vi fick aldrig höra hans gråt eller höra honom skrika. Albin är i alla fall fashinerad av att han finns uppe i himmlen och kan höra vad vi säger. Däremot kan inte vi höra vad han säger.

Min huvudvärk fortsätter att vara konsekvent under veckorna när jag är själv. Trots att jag har det hur lyxigt som helst och inte behöver skjutsa Albin till dagis så känns det som ett helt projekt att hämta honom. Vet inte om det är det som orsakar värken men jag kan faktiskt inte komma på något annat. Alla göromål som innebär att jag måste passa tider gör mig stressad.
Det är som om jag går omrking och bara väntar på att få hämta hem min gullunge så han får komma hem till det trygga hemmet där det borde lukta nybakta kanelbullar titt och tätt. Jag känner mig inte hel när han är borta och det är väl bara att inse att det kanske är just de känslorna som är Modersinstinkt/Mammahjärtat inom mig. Det känns på något sätt som att tänk om jag ångrar mig om några år över att vi hade honom på dagis när han faktiskt lika gärna kunde vara hemma!! Samtidigt märker jag på honom att han mår bra av att träffa andra barn och få lite egen-tid och framför allt stimulans. Stimulans som jag just nu inte kan ge honom så mkt som jag skulle vilja. Antar att det blir lite lättare när båda kidsen är större och den ena inte upptar så mkt av Mamman. Ska fundera lite på när vi ska ta sommarlov för chans att leka med andra barn finns det ganska gott om i byn eftersom vi är flera som är "lediga" och med mindre kläder att ta på så blir det inte heller ett sånt projekt att ta sig iväg för en lekstund. Jag funderar vidare men tills jag funderat klart så leker han av sig några timmar i veckan på dagis.

Fick ett telefonsamtal som frågade om vi ville överta en resesäng som inte längre används. Man tackar och bockar för det löser en hel del sovproblem vi har i stugan. Då var det löst!
Till stugan bar det av igår och jag fick med mig lite saker som inte längre behövs där. Nästa tripp dit tar vi till helgen och då kommer Mormor och Morfar med så då kanske vi får gjort någon av följande saker;

- flytta de stapelbara sängarna hem till pysselrummet
- sätta fast sockellisten under köksinredningen
- skruva ihop överskåpet till kyl/frysen
- fläkten på plats?
- altanen på plats?
- kapat veden under stugan
- golvlist skruvas fast
- limma fast väggskivorna(borde kanske göras inna det eftersom det luktar väldigt starkt)
- ta hem verktyg som inte används

Nu väntar lite lunch i form av Kinamat på mig i köket. Jag ilar iväg och fyller magen.