Sneda takplattor
Den där dagen närmar sig med stormsteg. Kan knappt förstå att det snart gått exakt 2 år sedan det där vidriga hände. Dagen när hela vår tillvaro slogs i spillror för att sedan, sakta men säkert byggas upp igen. Två år senare är det fortfarande inte klart. Det saknas någon spik här och där... någon takpanna ligger lite snett och så fort det stormar lite hamnar den fel. Upp på taket igen för att rätta till den.
Igår var hela familjen på graven en sväng. 2-årskalas hade vi redan då eftersom vi är borta på självaste årsdagen. Hade inte velat åka bort utan att tittat förbi lille änglapojken. Som vanligt trodde jag även detta år att jag skulle ta mig förbi dagen utan större känslosvallningar. Så fel jag hade. Att jag sedan är totalt slut efter alla älgjaktshelger, golvslipningar och andra aktiviteter som gör att jag är själv med barnen vardag som helg gör inte saken bättre. Även om jag vet att det kommer vara så här varje höst tills döden befriar mig från det så kommer jag nog aldrig sluta överraskas av känslan.
Ljusglimtarna som finns i livet just nu är att våra nya grannar håller till ganska mycket i huset. Dom river och står i så om 3 år kanske om blir bofasta grannar.
Jag kommer snart att äga mitt livs första skoter. Bilder på vrålåket kommer så fort jag pallrat mig ut med kameran och fotat(kan ta superlänge) den.
I helgen var det nära att jag åkte på vallen en timma eller två för att motionera min bössa. Tyvärr så gick det inte denna gång men en annan gång, då blir det till att smälla av några patroner. Längtar otroligt mycket efter alla nördiga skyttetjejer som också har en skruv lös.
Stora killen Albin fyller 4 år på onsdag!
Göteborgsresan 7-12 oktober är nära!
Resa till huvudstaden är bokad 25-30 november, för hela familjen!
Helmer kan gå ganska stadigt nu och är inte längre en fara för sig själv och andra...
Min garderob börjar fylla på sig i samma takt som min börs tömmer sig. Förstår inte riktigt sambandet där...
Jobbet kallar 1 november.
Söndagsyogan gör mig gott.
Jag kan faktiskt stå på huvudet!
Igår var hela familjen på graven en sväng. 2-årskalas hade vi redan då eftersom vi är borta på självaste årsdagen. Hade inte velat åka bort utan att tittat förbi lille änglapojken. Som vanligt trodde jag även detta år att jag skulle ta mig förbi dagen utan större känslosvallningar. Så fel jag hade. Att jag sedan är totalt slut efter alla älgjaktshelger, golvslipningar och andra aktiviteter som gör att jag är själv med barnen vardag som helg gör inte saken bättre. Även om jag vet att det kommer vara så här varje höst tills döden befriar mig från det så kommer jag nog aldrig sluta överraskas av känslan.
Ljusglimtarna som finns i livet just nu är att våra nya grannar håller till ganska mycket i huset. Dom river och står i så om 3 år kanske om blir bofasta grannar.
Jag kommer snart att äga mitt livs första skoter. Bilder på vrålåket kommer så fort jag pallrat mig ut med kameran och fotat(kan ta superlänge) den.
I helgen var det nära att jag åkte på vallen en timma eller två för att motionera min bössa. Tyvärr så gick det inte denna gång men en annan gång, då blir det till att smälla av några patroner. Längtar otroligt mycket efter alla nördiga skyttetjejer som också har en skruv lös.
Stora killen Albin fyller 4 år på onsdag!
Göteborgsresan 7-12 oktober är nära!
Resa till huvudstaden är bokad 25-30 november, för hela familjen!
Helmer kan gå ganska stadigt nu och är inte längre en fara för sig själv och andra...
Min garderob börjar fylla på sig i samma takt som min börs tömmer sig. Förstår inte riktigt sambandet där...
Jobbet kallar 1 november.
Söndagsyogan gör mig gott.
Jag kan faktiskt stå på huvudet!
Kommentarer
Trackback
