Tisdag i mitt hjärta

Lite bloggliv ska väl en småbarnsmamma som jag också hinna med. Inatt har jag ammat Helmer typ varannan timme och sdan lyxade jag till det med sovmorgon t 8.30. Helmer blåser på fortfarande... men han lär ju vakna vilken sekund som helst.
Amning är ju ett roligt kapitel i småbarnslivet. På något sätt så var jag inställd på att när ungen är ute så är smärtan över. Jovisstja. Nej, sedan ska man plågas av smärtor i den region som man behöver som bäst för att kunna sitta ner. Gå på smärtstillande som man ska komma ihåg att ta på rätt klockslag för att slippa toppar av smärta. Amningen ska igång. En liten parvel ska ligga och i princip "torrsuga" från sin mammas bråst i hopp om att någon gång få sin mat. Aj. När maten sedan är beställd och på väg gör det ont i mammans tuttar som är stora som bomber och stenhårda som stenar. Ajaj. När det stenhårda stadiet övergått så kommer vi till stadiet där nötningsskador kan uppstå. Ännu mera ajaj. Jag har konstaterat att smärtorna inta alls tar slut vid förlossningen utan dom fortsätter långt efteråt. Men det är det värt!

Denna vecka är sista veckan som vi är hemma båda två och det känns sådär. Jag hade gärna haft mer tid tillsammans eller i alla fall önskat att F kunde komma hem lite tidigare under arbetsdagarna. Klockan 17 känns som ganska sent... då är det ju kväll. God natt och hej då. Men efter en glutt i almanackan så såg jag att det bara handlar om 3.5 veckor och sedan är det jullov och efter jullovet så jobbar han en vecka och sedan blir han arbetslös. Om det inte blir förlängning vill säga. Jag både hoppas och hoppas inte på att han blir arbetslös. Hoppas för det betyder att vi kan få gjort massor här hemma som vi ligger efter med och verkligen njuta tillsammans av bebistiden och hjälpas åt. Hoppas inte för att pengar är ju bra att ha och vem vet i vilken del av landet han måste söka jobb och tacka ja till jobb. Det verkar ju finnas ganska bra med jobb i de nordliga delarna av landet men det skulle betyda att Anna är ensamma mamman mågna dagar under veckorna. Trist och inte det minsta mysigt.

Helmer då? Ja han är den snällaste som finns när han inte skriker. Skriker gör han när han vill äta, prutta/bajsa, rapa eller somna. Tutten vägrar han ta så det är jag som är den vandrande tutten. Inte alls påfrestande att sitta i tv-soffan varje kväll m en Helmer som ska snutta sig hit och dit...

Albin då? Ja han gör stora framsteg. Från att ha använt hörselkåpor, plasthandskar och skoterglasögon som han tejpat för det man ser genom när han varit i närheten av Helmer så har han plockat av sig redskapen och faktiskt rört honom utan handskar.

Paus

Inte nog med att amning kan göra ont ibland, det tar en himla tid också. Men så snart vi får fart på det här så ska vi väl bli lite snabbare. Just nu tar en måltid ungefär 1 timme från start till mål, inklusive blöjbyte och rappauser.

Detta inlägg bli lite hattigt om allt och inget.
Mina tidigare planer på ett litet sladdbarn är som bortblåsta. Det blir inga fler barn i huset på Nybacken. Tre graviditeter och två små bristningar på magen får räcka. Jag tänker inte föda fler barn eller genomgå fler graviditeter. Det känns som om vi varit med om mer än vad man ska behöva gå genom. Dessutom toppas känslan med en känsla av att vi nu är en "familj". Jag vet att det låter tokigt men så känns det faktiskt. Nu är vi hela och kompletta och kan det bli bättre? Nej, precis!

På fredag gräver vi ner en kabel för elanslutning i stugan och Albn kommer att befinna sig i de högre skikten av atmosfären med en grävare i stugan. Lviet tar sig framåt med andra ord.

Inför kommande vecka är jag skräckslagen. Då lämnas jag ensam. Själv. Med två barn att ta hand om. Ett barn ska ta sig till och från dagis och det andra kan vilja äta i tid och otid. Men för 3.5 veckor ska vi nog hitta lösningar med lite hjälp från olika håll. Vi får se hur det löser sig men lösa sig ska det.

Det finns planer på att inhandla julklappar i veckan men vi får se hur det blir med det. Men inse hur skönt det skulle vara att ha den biten klar. En del är redan fixat men långt ifrån alla är klara.

Nej, nu väntar min mage på lite god lunch.

Tjing tjing på er alla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0