annavirrmamma

Idag är det fredag! Fredag är en dag jag gillar, det är något alldeles extra över den... Brukar ofta försöka få till en lite godare middag bara för att lyxa till det en aning. Misstänker att jag inte är ensam om det!?
För vidare information så är jag supersugen på att ta Albin med mig och åka till min syster i Stockoholm, men med tanke på att jag helt nyligen fått iväg alla papper till Försäkringskassan vad gäller mammadagarna för Vilmer(det beror inte på mig att det tog så länge, en viss instans skickade fle blanketter först och sedan tog det en vecka för brevet att hitta hem till mig i Påläng!) så vet jag inte vilket årtionde jag får pengar... Viljan att resa iväg finns i alla fall!
Biblioteket kunde få njuta av mitt och Albins sällskap tidigt denna morgon. Idag vaknade vi i normal tid, kvart i sex - kändes som om det var sovmorgon.

Kom på att jag glömde skriva en kommentar från läkaren och återbesöket i Sunderbyn. Vi satt och pratade om hur länge Vilmer varit död i magen och om att dom inte hittat någon orsak till hans död. Jag har hela tiden tyckt att det finns en mening med allt som sker, även om det är mindre roliga saker så var det meningen. Vi människor utsätts för olika saker som formar oss genom livet till den vi slutligen blir.

Kommentaren lyder:  -Det enda vi är helt säkra på med vårt liv är att det är ändligt. Det finns alltid ett slut på det, en del dör efter 93 år andra efter 47år och er lille Vilmer efter 29 veckor.

Och ja, vad kan man annat säga än att han har rätt. Det enda vi kan vara säkra på är att vi en dag kommer att dö.

Nu väntar myspys i soffan, välling(inte för mig) och Idol om några timmar.

Vem ska du rösta på? Jag vet redan vem jag ska rösta på... =)

Heippa hei!

Jo, jag är inte speciellt kunnig med att fixa bilder och sånt i min blogg. Hjälp, någon?

Så, då är jag tillbaka från Sunderbyn! Det var helt underbart att träffa W och B igen, allt känns så lätt när jag pratar med dom. Jag fick en chans att fråga frågor jag funderat över...
Alla provsvar hade inte kommit än, men de dom kunde säga var att Vilmer hade alla kroppsdelar på rätt plats, dom fungerade, han hade varit död i ca 5 dagar(vilket bekräftar varför jag sov så konstigt natten mellan onsdag och torsdag), inga kromosomförändringar syntes och jag är helt normal.
Helt normal, ingeting som kan skjuta upp syskon till Albin och Vilmer - skönt! Blev sjukskriven på heltid november månad ut, sen ska jag mest troligt börja anpassa mig tilbaka till jobbet i lagom takt. Ska nog bli skönt det för jag blir nog tokig av att gå hemma, själv, all alone...
Sedan lämnade jag över lite ny information om Spädbarnsfonden så dom kan uppdatera inför nästa dödsfall, den info jag fick var ngt år gammal så jag hjälpte dom lite på traven.
Fredde genomförde den obligatoriska fotograferingen till fotoalbumet så nu har vi båda gossarnas förlossningspersoner på en och samma bild. Detta trots att det är 2 år och 1 dag mellan killarna. Det var nämligen B som skar upp min mage och plockade ut Albin när han tog lite väl god tid på sig att komma ut. W var den som hjälpte till när Vilmer ville ut och även där var B inblandad!
Vi har "bokat" in både B och W inför nästa bebis, helt allvarligt så kommer jag att i alla fall kolla om hon jobbar när vi kommer in för nästa barn. Bara tanken vid att få träffa henne igen gör mig lycklig, hennes röst är helt magisk i mina öron.
Kanske för att hon påminner mig så hemskt mkt om lille Vilmer och gjorde den vidrigaste stunden i mitt liv till något underbart...
Fotona som sjukhuset tagit på Vilmer skickas hem med posten när dom är framkallade, längtar så efter att få se dom. Visst har vi egna bilder, men det ska bli extra kul att se en fotografs bilder på vår lille gosse.

Summan av kardemumman är att idag har jag befunnit mig på havets botten för att sedan skjutas som en raket rakt upp i yttre rymden. Men jag antar att det är så det är att bearbeta en sorg!? När jag ändå är här högt uppe bland molnen ska jag ta och snacka lite med Vilmer och höra om han trivs med de andra änglabarnen...

Idag ska vi tillbaka till Sunderbyn för återbesök. Vi ska få reda på om prosvaren från alla blodprov från mig och Vilmer, moderkakan, fostervattensprovet och obduktionen visar varför Vilmer dog i magen. Jag är inställd på att vi inte kommer att få något svar, det är en bonus om vi får ett svar. Samtidigt är jag jättenervös över om det är något fel med min kropp, nägot som är livsavgörande eller som på något sätt kan försena vårt nästa barn.
Har en sådan bebislängtn nu att det inte är klokt, bara längtar efter att få snosa på en liten en... Som tur är snosar jag på Albin när han ligger bredvid mig i sängen vissa nätter så jag är ju inte helt utan bebis. Dessutom kan jag snosa på Albins kusin Ester för hon är minsann en riktig bebis som bara är tre månader!

Rent allmänt så känns det lite pissigt nu; Fredde har börjat jobba så mina dagar hemma bli långa eftersom Albin är på förskolan. Planen är att börja jobba jättelite innan jul och planera upp våren, men hur mkt orkar/kan/vill jag jobba efter jul. Som mest blir det 80% men jag vetju inte hur jag klarar av jobbet.
Kanske ska tillägga att jag jobbar som lärare på en skola med elever i år 7-9. Eleverna och skolan trivs jag jättebra med! Eftersom jag jobbar med människor så känns det lite osäkert vad dom ska säga eller om dom frågar något om Vilmer. Jag vet redan nu att jag inte klarar av att prata om det med eleverna, samtidigt som jag så gärna vill att dom ska kunna lära sig något av det som hänt. Jag vill att dom ska få svar på sina frågor om detta, för frågor har dom.
Att ett litet barn dör i magen är inte hur vanligt som helst trots allt, men det är den vändning livet kan ta och jag vill att dom ska lära sig/få upp ögonen för vi inte alltid kan bestämma över livet...

Mina planer är att skriva ett brev med det jag tycker är viktigt för dem att veta, vad tror ni om det? 

Nu ska jag fortsätta att vara nervös på ett annat ställe, återbesöket och det vi fick reda på där kommer i nästa blogg.

Just nu ligger storebror Albin och berättar för pappa om sin lillbror Vilmer. Hur små händer han hade, mörkt lockigt hår, att han inte kan prata och ligger nere i graven och leker m en bil. Att få en 2-åring att förstå att bebisen som var i mammas mage inte längre lever är inte lätt. Storebror hade ju planerat en himla massa saker de skulle göra tillsammans - klättra upp på farfars höbalar och sova bredvid varandra i den stora familjesängen... Så blir det inte, inte på ett tag i alla fall och inte med bebisen Vilmer.
Han blev ju en ängel som vakar över oss hela dagarna. Kanske kommer det en dag en till filur till vår familj?

Den här bloggen kommer att innehålla allt mellan himmel och jord, lite vardagliga saker blandat med mina funderingar kring livet och vem Vilmer skulle blivit.

Vilmer är vårt andra barn, han dog tyvärr i graviditetsvecka 29+3 och finns inte med oss. Alla fakta kring honom kommer att presenteras här på sidan så småningom.

Dagen har rullat på. Det är min första vecka hemma utan F och Albin är på förskolan några timmar varje dag. Jag vill lova att det är långa timmar, kan inte riktigt få något vettigt gjort, går mest och drar fötterna efter mig och ingen aktivitet lockar riktigt. Ska få lite ordning på det så jag inte dräller bort min lediga tid m massa strunt. Är jag sjukskriven för sorgearbete pga att mitt barn dog i magen på mig ska jag väl ändå kunna uträtta något vettigt här hemma. Eller?