Knack knack!
Ritade den senaste varianten på köket igår och nu närmar sig en slutgiltig lösning. Jag vet att jag tjatar om detta kök till stugan som om det vore köket i mitt hus men ni kan inte ana hur jag längtar efter att det ska bli klart där. Jag kommer att satsa varje ledig sekund i sommar på att måla och fixa och snickra så vi kan ha kräftskiva eller annat höstmys där.
Imorse har Albin och jag byggt snögrottor vilket mamman tyckte var superkul. Har glömt hur kul det egentligen är att leka med en spade i en stor snöhög. Vi har även hunnit med att baka "drömmor", städa, tvätta... Vi vaknade kl 5:09 så dagen blev lite längre än normalt.
Såg våra bekantas dödsannons för E i tidningen idag. Vi hade valt samma symbol högst upp, en ängel som spelar trumpet eller annat blåsinstrument. Då fick jag lite minnesbilder från första tiden med vilmer men jag tvingade faktiskt tillbaka reprisen av filmen. Inte nu, kanske sen orkar jag se den igen. Det var skönt att det inte bara sköljde över en som det brukar. Nu var jag aningen starkare och bad filmreprisen knacka på en annan gång, om inte jag hinner knacka på först förståss!
H tack för pizzatipsen! Ser fram emot att gör den... =)
2 timmars sömn!
Idag har jag fått gjort jättemycket på jobbet! Eller när jag kom hem jobbade jag en timma för att jag skulle slippa känna mig stressad imorgon när jag har min hemmadag.
Testade en köttfärssoppa till middag och vi vuxna gillade den, Albin åt mest av skyn och petade bort resten.
Dagen avslutades med en skön bastu för hela familjen, Albin var mest nervös över att vi skulle ånga. Han fick ju sin beskärda del av ånga i bastu när vi besökte badhuset sist...
Inlägget blir inte längre än så här idag.
Till Vilmer; Albin har pratat om dig på dagis förra veckan! Jag sa till fröknarna att det är okej att prata om dig om några andra barn på Albins dagis vill veta något. Albin är ju väldigt stolt över att vara din storebror, det är ofta han berättar för mig att det är du som tänder stjärnorna på kvällen( M**** jag snodde din story, visst är det okej?!). Vi älskar dig gubben och Albin älskar även sin pärlplatta!
Februari lika med kalas
Vilmer föddes och dog. Alla andra "månadsdagar" har jag kommit ihåg redan innan, men inte nu. Kanske är det ett tecken på att det lugnat ner sig en aning? Det lär väl visa sig. Håller som bäst på att fundera ut "vårtemat" för graven, dessutom håller vi på att kolla på gravstenar, inte ngn lätt historia, men jag har hittat några alternativ som jag gillar. Fredde tyckte oxå om dom, nu gäller det bara att hitta någon som kan fixa stenen som vi vill ha! Har tänkt att min morbror skulle få göra den, men jag är inte lika säker på det längre. Ska kolla runt lite och ta reda på vem som kan få stenen som vi vill ha den. Mer än så tänker jag inte berätta... Vad gäller graven under våren så ska jag snart plocka bort alla lyktor och arrangemang, lyktan har dessutom gått sönder så den får gå i pension(läs flytta ut till stugan). Har spanat på andra gravar och fått lite ideér om hur det kan se ut. När vårsolen tittar fram ska jag ta mig en lugn promenad på kyrkogården och kolla in gravstenar, bara för att ha lite koll på hur dom kan se ut och vad man kan göra med en sten.
Februari är en riktig kalasmånad. vi har bekanta eller släktingar som fyller år på följande dagar. 7, 8, 20, 21, 24 & 27 firar vi. Sedan finns det andra bekanta som fyller år den 6, 17 & 20. Hurra för alla er som fyller år i februari!
Middagen idag bestod av potatis, köttfärsbiffar och svamstuvning. Kom på att jag själv inte lagt ut ngt favvorecept. Det ska jag göra vid tillfälle!
Imorgon är våra elever tillbaka efter praon och vi har inte kommit ihåg att köpa stenar till akvariet. Vi kommer att bli hängda!! Jag kan redan nu se framför mig hur otroligt förvånade våra elever kommer att bli när vi säger att vi glömt köpa stenar... Suck, måste kolla upp vad en piraya kosta. Det är den fisk jag ska bidra med till akvariet! Jag släpper ner den sist av alla. =)
Simma lugnt!
Ängel i mitt hjärta
I projektet "Engagera pappan i matlagning" så har vi tillagat en god fläskfilégryta med ugnsbakade rotsaker till middag. Tillsamman. Vi är sams fortfarande. Den lille i familjen åt som om han aldrig fått mat tidigare.
Efter middagen hoppade vi bastun då vi stannade länge. Jag gav mig först, sedan fick jag locka ut en knallröd Albin. Lockbetet heter äppeljuice(läs lättdryck med äppelsmak). Våga säga lättdryck i närheten av den lille konungen, det blir vilda protester i högan sky som säger att det är äppeljuice.
Fine, äppeljuice då...
När jag ändå är inne på den lille gossen. Han håller på att bli som förbytt i vissa situationer här hemma. Jag vet att han är väldigt ljudkänslig i vanliga fall, ex vis på dagis, vissa köksmaskiner eller högljudda barn. Oj, vad ynklig han blir när ljuden kommer upp i några decibel och han inte är hemma. Här hemma låter han som fyra dagisavdelningar, samtidigt och tar ut svängarna rejält. Efter gårdagens vila bara gnällde och gnällde han, jag hotade med att köra ut honom på bron i vagnen igen och ta in honom när ha gnällt klart. Jag fick verkställa mitt hot - ut med honom på bron. Han tystande efter max 2 minuter. Resten av dagen var han ognällig.
Studiedag imorgon och en föreläsning av Ola Schenström och mindfulness väntar. Längtar!
Till Vilmer: Hur går det gubben? Jag tänker på dig varje dag och undrar hur du har det, fast jag vet att du har det jättebra. Snart är det vår och då håller vi till i stugan en hel del, kika gärna ner på oss en solig dag då vi åker pulka ner på isen. Saknar dig jättemycket... Du var jättefin på bilden sjukhusfotografen hade tagit på dig. Puss puss min lille hjärtekille. Jag har förresten beställt ett till halsband åt dig och mig. Det heter "Ängel i mitt hjärta" och du ska få se det när jag fått det.
Äh.. varför vänta? Så här ser det ut:
Vilmerbilden
Full fart hela dagen!
Hos kuratorn fick jag bilderna, eller rättare sagt bilden på Vilmer. Det blev ett känslofyllt ögonblick då jag fick chans att se vår gosse ur en annan persons ögon, fotografens. På något sätt har jag inbillat mig att bilden skulle se ut på ett annat sätt än dom vi fotat, men när jag tittat på bilden så tyckte jag att den såg ut som vilken bild som helst som vi själva fotat. Då slog det mig att varför skulle Vilmer se annorlunda ut när en fotograf fotat honom jämför när i fotade honom? Det är ju inte direkt så att han kan ändra ansiktsuttryck... Nej, han såg ut precis som jag minns honom vår lille gosse. Hade tänkt hålla mig med att se bilden tills nu ikväll, men jag var så nyfiken att jag inte kunde hålla mig!
Efter kuratorn åkte jag hem och fick snusa på bebis, inte helt utan att man blir väldigt bebissugen. Får väl se när N och jag korkar upp Trocaderon hon satt på kylning?! Jättetrevligt med besök, Albin diggade besöken mer än normalt. Pratade som en galning och ville så gärna att lille A skulle leka med honom. När man bara är två månader så leker man inte så hemskt mkt, men vänta bara några år - då lär det vara full fart på Norrskenets skolgård. För det är där dom förhoppningsvis kommer att gå skola! =)
Middagen bestod av spagetti och köttfärssås, morotsstavar som tilltugg! Nu när jag ändå pratar mat, dessa recept ska jag få inom en snar framtid(hoppas jag) av några läsare;
Räkgryta
Pizza
Har du ett eget recept på samma sak är det helt okej att skicka in det, jag behöver massor av mattips. Snabbt, gott och barnvänligt är ett plus!
Imorgon blir det en dag med lägre tempo, ska bara lämna blodprov och träffa barnmorska och ev en läkare. Sen är det mys med Albin för hela slanten...
Ikväll börjar kampen om Pålänge skola, igen. Denna gång är även förskolan inblandad och det gör mig ännu mer arg och upprörd. Än är inte sista ordet sagt i den frågan... =) Fortsättning lär följa på den debatten, tro mig!
"Vilmer är jättedöd"
Hela dagen har en film spelats upp i mitt huvud, filmen om Vilmer. Andra dagen efter förlossningen hade vi möte med sjukhusprästen, läkaren och barnmorskan. Självklart fanns Vilmer med i rummet hela tiden. Jag kommer ihåg hur jag satt där på sängen, grät omvartannat, frågade och frågade, lyssnade, grät igen, kikade på Vilmer där han låg i sin säng i sina fina bruna kläder. Det är dom scenerna som rullar på i mitt huvud, känslan jag har är en mörk tjock dimma som sakta löses upp och solen tittar fram emellanåt... Jag kommer ihåg hur jobbigt det var första tiden att bara ta sig utanför dörren, att orka leva - inte så att jag på något sätt funderade på att avsluta mitt liv. Allt kändes bara så tungt... Vi låste in oss i en lite bubbla tills vi var redo att komma ut. När vi tog steget ut ur bubblan gjorde vi det successivt, små små utflykter där vi kände oss trygga. För oss var det lämpligt att ta oss an vardagen efter Vilmer på det sättet. Vi behövde lugn och ro och det gör jag fortfarande ibland. Jag får inte utmana mig med för många "nya" saker på kort tid, måste få vila upp mig. Med "nya" saker menar jag saker vi gjort förut som handla ensam, gå ut på promenad ensam, träffa människor för första gången efter Vilmer, ringa de första samtalen till vänner, gå på kalas, bjuda hem folk... ja, leva ett vanligt liv med vanliga saker helt enkelt. Det tag enormt mkt krafter att vara med om det vi varit med om, det ska gudarna veta!
Nu måste jag rensa mitt huvud från filmer, det gör jag i bastun.
Just nu tror jag att Vilmer har fullt upp där han är med att ta hand om sin nya vän, som också känner hans mamma och pappa. Dessutom är han extra stolt idag för han storebror Albin har berättat för fröknarna att hans lillebror heter Vilmer, han finns i graven och tänder stjärnorna i himmlen. Sen avslutade han samtalet med att säga att han och pappa ska åka skoter till Vilmers grav. Det får vi väl se hur det blir med det?! Väl här hemma vid mellisbordet sa han till mig att dagisfröken L har sagt att Vilmer är jättedöd. Jag ler och tycker min son är alldeles för söt... =)
Storyn om Vilmer - förlossningen
Storyn om Vilmer - förlossningen, helt utan känslorbeskrivningar
8:00 fostervattensprov, ultraljud
9:00 första tabletten som ska starta förlossningen, nästa ska ges 15:00, sen går vi till patienthotellet
ca 11:00 börjar det kännas som att jag har mensvärk, vi lunchar i lunchrestaurangen och jag är rädd för att vi ska träffa någon vi känner och vara tvungna att chocka dom med vad varför vi är där
12-? sover vi i någon timme
ca 13:30 börjar jag få rejäla värkar och säger till Fredde att vi ev måste tillbaka till förlossningen innan klockan 15
13:45 säger jag till Fredde att vi måste till förlossningen nu, helst nyss - det gör väldigt ont
14:30 är jag öppen 2 cm... suck det kommer att bli en lång natt. Ber om att få bada för det missade jag helt med Albin, måste använda lustgas för det gör ännu ondare. Lustgasen blir min bästa vän! Får rejält ont och ber om epidural. Får den och kan vila i 40 minuter, sen bär det av igen och det gör jättejättesjukt ont.
17:10 är jag öppen 10 cm och det är okej att krysta. Jag vill ta igen mig och lever på lustgas ett tag till...
17:29 föds vår andra son, Vilmer, 43 cm och 1560g - den tomma tystnaden i förlossningsrummet är total.
- Den andra tabletten som skulle ges 15:00 behövdes aldrig...
- Badet skippades även denna gång, men nästa gång blir det av!
- Denna förlossning var avklarad på lite mer än 3 timmar efter inskrivning på förlossningen. Imponerande arbete av min livmoder...
- Det finns ingenting som är annorlunda med Vilmers förlossning som om barn föds levande, allt gick till på samma sätt... för mig i alla fall
- Förlossningen är inget jag skulle vilja ha ogjort, det är ett av dom få minnen vi har av Vilmer
- Natten tillbringade vi på gynavdelningen, tror jag, inte BB i alla fall. Hade jag blivit placerad där hade jag rymt, tro mig...
- Vi åkte hem dagen efter när vi sett Vilmer för sista gången i den vita lilla sängen... mer får ni inte se
2000-talet
Måndagen är planerad och det kommer att bli trevligt att genomföra den, eller hur? Ni från jobbet vet vad jag pratar om, resten får vänta till på måndag.
Hämtade Albin från kusinerna idag och dom hade haft jättekul. Mitt i allt så hamnade jag och kusinernas mamma i en djupare diskussion, där även salt vätska från ögonen fanns med i bilden. Vi pratade om att jag är så himla trött nu när jag börjat jobba. Enligt min kurator som beror det på att det går åt fantastiska mängder energi att utsätta sig för nya miljöer och situationer och att hela tiden vara på sin vakt. Hemmet är den plats som är trygg, jag vet vilka som kommer hit för det mesta och jag kan styra över situationen på ett helt annat sätt än på jobbet.
Känns mkt bra att bara jobba 50% fördelat på fyra dagar, onsdagar blir en hemmadag. Hoppas att känslan av att jag orkar jobba mer kommer snart och kommer den inte så kommer den inte och då jobbar jag bara 50% och lever lyxiliv på Försäkringskassans sjukpenning! Eller så inte...
Men kortfattat så är mitt sinne enormt trött just nu, dock inte lika trött som innan jul och det känns positivt!!
Vidare i diskussionen hamnade vi i huruvida ett barn som föds döda räknas som ett barn till familjen. För bara trettio år sedan fick föräldrarna inte knyta några som helst band till barn som dött under graviditeten. Då skulle man glömma och gömma barnen, helst så fort som möjligt. Man fick inte se eller känna sitt barn... Idag vet sjukvården bättre och forskare har kommit fram till att bästa sättet att gå vidare i sorgen är att få knyta an till barnet. Jag blev behandlad som om Vilmer levt vid förlossningen, allt och då menar jag precis allt var som med ett levande barn. Se, hålla, lukta, armband, kläder... mer om det får ni veta när "Storyn om Vilmer - förlossningen" kommer som inlägg. Borde bli rätt snart så håll ut! Jag skulle inte vilja vara utan dessa stunder för de är ju den enda vi kommer att få med Vilmer. Skulle jag inte haft dom skulle jag bära med mig frågor resten av livet - Var det en kille eller tjej? Hur såg han/hon ut? För hur man än vrider och vänder på det så är det ett barn som växt inuti magen, det har ju alla som sett mig förstått och det barnet räknas som en familjemedlem i vår familj. Senast idag sa Albin(när vi klev ur bilen på morgonen när jag levererade honom till det privata dagiset) att "Titta mamma, Vilmer har tänt stjärnorna! Vilmer han kan prata i himmelen." Sedan brukar ju Vilmer tydligen synas i skurhinken, men det är en annan historia! =)
Vi var i alla fall helt eniga i vår diskussion om att Vilmer är Albins lillebror även om han är i himmlen och tänder stjärnor!
Jag är evigt tacksam att jag är född på 70-talet och själv föder barn på 2000-talet och att forskning kring sorgbearbetning har gått framåt så jag slipper leva med en massa frågor. Önskar att alla som varit med om detta för trettio eller hundra år sedan fått samma bemötande, det hade säkerligen sparat dem massor av hjärnspöken och framför allt hade dom fått se sina små underverk - för det är precis vad dom är som små liven, även om dom inte lever.
I helgen väntar julgranen på sin flytt ut i förrådet, lite lugna stunder blandat med den söndagliga veckohandlingen, jobbplanering, myspys med Albin och Fredde, stugan?... ja, det blir lite vad som helst egentligen. Hoppas på bra väder och det var det någon på jobbet som hade hört att det skulle bli så jag håller tummarna.
Nej, nu blir det inte något mer vettig gjort. Ska ladda för promenaden och sedan blir det givetvis fredagsbastu och hopp i säng innan ögonen faller igen.
100%
För övrigt så säger han oerhört mycket min son. Dagarna i ända är det "Mamma vad ska du göra?", "Mamma var är du?", "Det var jättekul!" och det senaste är att han börjat säga "Tackar!" när han menar tack. Ha pratar tom i sömnen, kommer inte ihåg om jag berättat att jag för någon natt sedan fick slå ihjäl en humla och kasta ut den. "Ta bort humlan, ta bort humlan!" sa han gång på gång så jag sa att den är borta i hopp om att lugna honom. "Vars är den?" tänk snabbt Anna tänkte jag och svarade supersnabbt att "Jag har släppt ut den...". Då blev det lugnt igen.
Igår kväll sa han bara "i köket" och drog sin kudde över huvudet, sedan var han tyst som en mus.
Dagen på jobbet har varit jättekul, vi delades in i grupper och skulle jobba med olika områden. Min grupp jobbade med ordning och reda. Nu lämnar jag ämnet av olika anledningar, men jag lovar att återkomma till det på måndag.
Vet inte om jag har något mer på hjärtat just nu, känne rmig lite trött i huvudet och ska ut på en kort promenad för at rensa hjärnan innan jag kliver in i bastun. Fattar inte att det kan vara så skönt att basta. Skulle helt klart kunna basta varje dag, nästan året runt. Det är helt enkelt underbart...
Motion är något jag skulle behöva och rent fysiskt kunna ta tag i. Nu har jag inga foglossningar att skylla på och det vore fint att droppa några kilon, helst innan nästa bebis behagar flytta in i magen när det nu blir. På sätt och vis hoppas jag att det blir snart, men nästa sekund så känner jag att det inte gör något ifall det tar någon månad till. Fast jag vet att det inte är möjligt så skulle jag kunna välja när jag vill bli gravid, tyvärr går det inte utan det blir när det blir. Där med basta! Men om jag fick bestämma så skulle det kännas okej att bli gravid i maj, juni någon gång. Lite komiskt skulle det vara om jag blev gravid vid ungefär samma tidpunkt som med Vilmer, det skulle i sin tur betyda att det barnet skulle födas när Vilmer skulle ha fötts. Det skulle inte göra graviditeten lättare kan jag säga. Gruvar mig på samma gång som jag längtar, men det kommer att vara en tid fylld av känslostormar - definitivt värre än det jag tampas med idag.
Trots att det går bra att börja jobba så är mina känslor väldig blandade varje morgon. Det är som att jag måste "känna in" varje dag innan jag ska till jobbet. Är det en okej dag? Hur mår jag? Kommer jag att fixa det här? Jag har aldrig haft problem med att äta frukost förut, förrän nu. Får kväljningar ibland och känner mig proppmätt efter några tuggor bara. Sedan börjar känslorna rasa på, det pendlar upp och ner under någon halvtimme innan jag till slut kommer fram till att jag faktiskt ska på jobbet. Antar att det lugnar ner sig med tiden, annars går det faktistk att uthärda för så farligt är det inte. Det är bara lite jobbigt att inse att jag inte kan gå för fullt fast jag vill det, vill så gärna dra mitt strå till stacken. Fast om vi vrider och vänder på det så är det kanske jag med mina 50% och en son i himmlen som verkligen drar mitt strå till stacken i arbetet mot ett liv som änglamamma. Det är kanske inte antalet % som avgör vem som jobbar mest - synd bara att lönen styrs efter antalet %.
Jag tycker nämligen att jag förtjänar betalt för minst 100% för det jobb jag gör just nu! Så det så chefen! =)
Preliminärt svarar jag ja!
Det är ff så lätt att jag tackar ja till saker av bara farten, tror att min energi är som förr - fast den inte är det. Kommer på flera gånger att jag kanske borde säga något i stil med "Om inget oförutsett händer så tackar jag ja till detta!", "Om jag mår som jag gör idag så kommer jag/gör jag det!" eller "Det kan jag inte bestämma förrän i sista sekund". Försöker komma ihåg detta när jag planerar aktiviteter för det finns ännu färskt i mitt minne hur det var innan personalfesten. Jag verkligen ville dit, men när dagen kom så var alla krafter helt slut... Det lär ju inte vara sista gången det blir så och speciellt nu i come backen till mitt jobb så måste jag försöka komma ihåg att tacka ja "preliminärt" oftare. Nu är det ju inte så att min agenda är fullproppad med aktiviteter, det finns en pysseldag och en kalaskväll på planeringen de närmaste två veckorna. Ska sikta på att gå på dom så får vi se hur det blir när den dagen kommer. Längtar hur som helst efter att gå på båda grejerna! På pysselträffen känner jag inte så många så där kommer jag att anta en rätt så anonym personlighet, där är jag inte "känd" för "hon som förlorade sitt barn i höstas". Det ska bli skönt att bara vara Anna.
På kalaskvällen finns människor som jag träffat i varierande grad efter Vilmer, en del känner jag inte alls, andra vet jag hur dom ser ur och en del känner jag jättebra. Det är ofta sådana tillställningar där folk vet vad jag gått igenom som kan bli lite jobbiga. Ibland känns det som att det förväntas att jag ska vara eller bete mig på ett speciellt sätt, att människor inte riktigt vet hur dom ska bemöta mig. Självklart förstår jag deras osäkerhet och klandrar dom absolut inte för det, det är ju en helt naturlig reaktion på en om än tragisk naturlig händelse som drabbar människor ibland.
Det var några djupa rader från mig... tänker mycker på Vilmer av någon anledning, men det är inga sorgsna tankar nu - bara en längtan och massor av frågor om vem han egentligen blivit. Tror det är dags att börja skapa vår bild av Vilmer, vem han blivit, hur han varit och liknande.
Vi ska skapa vår familjs "Story om Vilmer" en historia vi ska berätta för alla Vilmer syskon.
Nu väntar middagstillverkning; stuvade makaroner och korv. Favorit hos både mor och son. =)
Jag uppskattade...
Gamla fåtöljen med nya kläder...
Den enda stolen med kläder ser ut så här...
Närbild på stolsdynan... vilket hantverk, eller hur?
Kom ihåg att säga vad du tycker, behålla färgen eller måla om till svart?
Nu kommer vi till dagens inlägg. Innan du läser vidare ska du veta att inlägget kom till endast för att jag vill visa min uppskattning till de som gjorde vår första tid efter Vilmers död lite mer dräglig. Allt efter hur jag upplevde det den första tiden. Nu pratar vi om de första dagarna och eventuellt de tre-fyra första veckorna efter 7 oktober 2008. Det kan hända att en del känner att dom gjort mycket och ändå inte finns omnämnda i inlägget, det betyder inte att allt är förgäves. Jag har nog helt enkelt inte bara kommit till den punkt i dagsläget då jag kan uppskatta era handlingar ännu. Jag har fortfarande en hel del känslor att komma ikapp med rent mentalt.
Här är i alla fall några händelser som jag kommer ihåg delar av och som jag uppskattade! Kanske kan komma till användning för någon annan i samma situation eller så kanske inte, eftersom vi alla tar tag i sorgen på olika sätt. Det som är okej för mig är inte okej för en annan.
- Ni känner dom redan, Sunderbyns hjältar; B, W, L och alla andra inblandade som jag inte kommer ihåg namnen på.
- Kulturambassadören M med sällskap som bjöd på teater i Kulturens hus! Skönt att få komma bort och skratta lite i goda vänners sällskap. Inget beklagande eller så, bara sunda frågor och en massa skratt både i och utanför teatern. =)
- Gamla grannen K som kom förbi bara några dagar efter vår hemkomst. Första personen utanför familjen som betedde sig som jag önskade, dvs inga kramar och stackars-er-blickar-jag-skulle-dö-om-jag-var-med-om-något-liknande. Det var mitt första möte med det "normala" livet/umgänget efter Sunderbyn. För mig passade det perfekt, en annan hade hatat det!
- Nästa person är B för hennes frånvaro. Det låter inte helt klokt, eller hur? Men om ni bara visste hur skönt det var att få ta kontakt med sina vänner i egen takt. Ingen stress utan bara ta det lugnt under vår väg tillbaka. Ta tag i allt i egen takt allt eftersom orken kom tillbaka. Frånvaron uppskattades jättemycket i detta läge av mig!
- Trotjänaren N som även extraknäcker som kurator. Hon känner mig utan och innan... behöver jag säga mer. Jo, hon var den första och enda som jag vet/kommer ihåg som grattade oss för att vi fått Vilmer. Det passade mig perfekt, en annan hade hatat gratulationen!
- Jag som inte har de mest gröna fingrar i världshistorien blev glad över blommor som skickades till oss. Buketter kom från fem(som jag kommer ihåg det nu) olika håll; G, M,M & T, kollegor på mitt jobb och mina elever. Det värmde mycket trots att det bara var "gräs".
- Prästinnan H som fick vår sista stund med Vilmer precis som vi ville in i minsta detalj!
- Änglamamman M som kommer med goda råd om vad jag har framför mig. för mig betyder ord från människor som varit med om något liknande väldigt mycket. Som jag sagt tidigare ser jag hopp om att livet blir hyfsat normalt, det är skönt att prata med dom som vet vad dom pratar om helt enkelt.
- Studiekamraten från LTU M som helt enkelt bara ringde upp en dag och frågade vad som egentligen hänt!
- Alla "Tänker på dig/er!"-SMS betydde mer än ni kan ana. Skicka hellre ett för mycket än låt bli. Min telefon har aldrig tagit emot så många SMS, Freddes telefon har aldrig varit så tyst som då...
- Familjen givetvis!
- Min Fredde och Albin så klart!
Som jag skrev tidigare så finns det helt klart fler som gjort saker jag kommer att minnas för tid och evighet, just nu ligger dom tyvärr lite ängre bak i hjärnbarken,men det betyder inte att jag glömt bort dig. =) Du förtjänar ditt ögonblick i rampljuset - dock inte ikväll, i min blogg...
Mitt vad det är så kommer jag på att det där faktiskt också var en fin gest/handling och det där och det där... och då kommer även du att omnämnas här!
Men glöm inte att göra din röst hörd angående stolarna!
Storyn om Vilmer - graviditeten
I början av april 2008 testade jag positivt med ett graviditetstest. Datum tror jag var 8 april om jag minns rätt. För så har det verkligen varit, om jag minns rätt. Med Albin var allt så speciellt, vi räkande dagar och veckor och följde fostrets utveckling varje vecka i "Mammapraktikan", jättebra bok för övrigt. Med Vilmer var det något helt annat. Hux flux så skulle vi på ultraljud och sedan blev magen jättestor... Ja, allt gick så mkt fortare tyckte jag. Jag hann verkligen inte med, det var så fullt upp med Albin, nytt tak på huset, återgång till jobbet efter jag varit hemma med Albin i 1,5 år, utbyggnad av stugan...
Samtidigt som allt gick så mkt fortare så längtade jag något oerhört efter att få träffa den lille krabaten som levde i min mage. Nu visste vi ju vad det handlade om och det var så spännande med att få veta tempramentet på barnet och framför allt se hur han såg ut. Vi visste inte att det var en pojke, men jag misstänkte det ganska länge. Speciellt sedan vi frågade när vi gjorde ultraljudet om det var en kille eller en tjej. Läkaren menade på att det är så svårt att se vad det är, jag är av den uppfattningen att om han sitter nästan 8 timmar om dagen och tittar på ultraljudsbilder så vet han vad det är. Det han sa lite finurligt var att "om ni tittar här mellan benen på barnet så ser ni någonting, och det är inte en navlesträng!" Då log vi alla och anade, men vi var inte helt säkra.
Om vi återgår till testdatumet så är det ganska lustigt att jag över huvudtaget testade mig. Jag hade inga som helst misstankar om att jag skulle vara gravid, men det var när jag körde hem från jobbet i Haparanda en dag som jag började analysera min arbetsdag. Då kom jag fram till att jag skulle vara tvungen att be en elev om ursäkt för jag hade tappat humöret gentemot henne. När jag nu funderade i lugn och ro över vad anledningen var så kom jag fram till att min utskällning inte på något sätt var befogad. Jag förstod helt enkelt inte mitt humör.
Så snart jag kom innanför dörren hemma gick jag på toaletten och testet visade klart positivt. Vi skulle få en decemberbebis. Vi som absolut inte ville ha ett barn i december, vi som skulle vänta med att skaffa fler barn med tanke på att jag sökt nytt jobb. Vi hade blivit gravida med ett decemberbarn och några dagar senare blev jag naturligtvis erbjuden ett jobb i Kalix!
Några dagar efter beskedet började jag må illa. Det kunde komma och gå när som helst under dygnet, det var inte så att jag behövde spy utan bara lagom irriterande. Det var bara att se till att hålla blodsockret på en bra och jämn nivå. Kommer ihåg hur jag smög omkring på jobbet och tuggade på "Salta katter" och salta kex när ingen såg. Coca cola var ljuvligt gott och uppfriskande. Lyckligtvis varade inte illamåendet länge, det gick över på några veckor och avlöstes snabbt av foglossning.
Foglossningen gjorde mig orörlig och lättirriterad. Hade ont när jag rörde mig fel, satt med benen i kors, när jag gick i trappor, sprang efter Albin, gick på ojämnt underlag ja, hela tiden faktiskt. Ända till slutet.
Humörsvängningarna var också rätt friska i början, Fredde brukar på peka att det är hans värta period. Själv förstår jag inte vad han pratar om/klagar på? Gissa hur kul det är att vara sur utan att ha något att vara sur över, att tvingas hitta något du kan irritera dig på. Gärna småsaker som du gör stora som berg! Lätt labil var vad jag var.
Som bebis i magen var Vilmer en riktigt vilding. Så fort jag satte mig ner på en stol för att vila började han protestera med hårda sparkar. Albin har till och med kännt dom och han skrattade åt lillebrors sparkar. en detalj jag kommer ihåg(est för att jag var väldigt orolig över den) var att jag vaknade av sparkar i magen varje morgon kring fem. Ni hör ju hur det låter, att vakna kring fem med en litet bebis. Den kan inte ens roa sig framför tv´n med en halvsovande förälder bredvid sig. Räcker det inte med att Albin har sina il med tidiga morgonar?
Summan av kardemumman är att om han fått vara kvar hos oss så hade vi hadft en morgonpigg liten buse som var storebror upp i dagen, fast med bruna ögon och mörkt lockigt hår. Fast å andra sidan hade jag mer än görna klivit upp klockan 5 resten av livet, varje dag och jag fått ha min andre lille pojk hos mig!
Det som däremot var skönt med Vilmer det var att allt var klart. Vi hade skötbord, vagn, säng(oanvänd!), vagga(ännu mer oanvänd!), åkpåse, kläder, skor, bilstolar... Allt vi behövde fanns redan, det var bara bebisen som saknades.
Eftersom vi verkligen har haft fullt upp hela sommaren, sedan maj, då vi bytt tak på huset och det var en hel del jobb med det eftersom vi hade tegelpannor. Under tegelpannorna låg ett antikt sticktak från Adam och Evas tid. Behöver jag nämna att stickorna var fastspikade?! Så fort taket var klart påbörjades stugan, vi ville komma så långt som möjligt på den innan hösten/vintern. Vem vet när man kan snickra med två småbarn? Sommaren var helt enkelt fylld av stress och lite rast och vila.
Sommaren följde av nytt jobb för mig, inskolning på dagis för Albin, Fredde började pendla till jobbet i Luleå och dessutom blev jag mer och mer otymplig med magen. Hösten fortsatte med, just det - stress!
Pausen kom den 6 oktober. Fortfarande pausar vi ganska mycket. Jag har fått lära mig den hårda vägen att det är inte värt att stressa för morgondagen. Du vet inte ens om du får uppleva den, det är lika bra att passa på att leva idag!
Vilmerdagen
Jag har helt enkelt döpt denna för oss speciella dag till "Vilmerdagen". För dig som är ny här kommer namnet från vår son Vilmer som var beräknat till att födas idag. Tyvärr föddes han död redan den 7 oktober då han dött av plötslig spädbarnsdöd i magen.
Har länge våndat för denna dag, men lyckligtvis blev den inte som jag tänkt mig. Jag vaknade med ett otroligt lugn i kroppen och stålsatte mig med känslan att denna dag ska bli något fint och mjukt att tänka tillbaka på. Vi kommar att åka till graven och tända några ljus i eftermiddag när pappan kommit hem och om väglaget känns lite mer okej. Just nu råder det blixthalka, klarblank is på vägbanan så man vill ju inte ta några risker i onödan.
Dagen startade med några stärkande sms från nära och kära som tänker på oss lite extra idag, kanske är det som ger mig det lugn jag fått idag. Vi hade julpyssel inplanerat med kusin Tyra och där tillverkade barnen(utan jättemycket hjälp från oss vuxna) riktigt stiliga tomtar och glittriga kottar. Julpysslet varavades med potträning på Albins eget initiativ och det slutade med ett par nerkissade byxor, kanske inte den bästa kombinationen men vad gör man inte när barnen själva tar tar i viktiga saker. God lunch fick vi också innan vi gick, tack så mycket för det!
Sen har vi inte hunnit så mycket längre på dagen, Albin ska vila middag och det går väl sådär... Han ligger mest och leker ledsen bebis, självklart önskar han inget hellre än att mamman ska komma dig och mysa med honom. Visst ska jag göra det, måste bara skriva klart först och förhoppningsvis har han hunnit somna då och då är det fritt fram för mig att surfa lite till! Finns så många bra sidor att kolla in...
Värdelöst vetande; vi hade funderingar på att köpa en plog till Albins lilla spark. Faster J var och julhandlade i Luleå tidigare i veckan och hade sett en sådan på någon affär. En plog till en liten spark är ju liten och den pyttelilla saken gick på 600:- om jag kommer ihåg rätt! Tänk att så små saker kan vara så dyra, fast tänk bara på hur mycket vi tvingas betala för BH, trosor och bikin. Mycket pengar och väldigt lite tyg!
Inlägget kommer att avrundas senare ikväll, troligtvis när gossen ska somna för natten...
Fortsättning följer!
18:53
Nu fortsätter det! Igår efterlyste jag ett "erkännande" från er läsare. Är så himla nyfiken på vilka som läser min blogg, inte för att det spelar någon roll, men det är alltid kul att veta vilka som följer mitt liv. ni får gärna börja blogga så jag kan följa ert liv, bloggar du redan - meddela snarast din adress! =) Trevlig att några av er meddelade er existens, tack så mycket! För den blyge är det fortfarande okej att smyga omkring i kulisserna. Jag kommer att ta upp jakten på läsarna igen om när andan faller på.
Eftersom det fortfarande råder blixthalka så sitter vi där vi sitter. Vi har med andra ord inte tagit oss till graven, istället har vi tänt ljus här hemma - fast det gör jag iofs varje dag såhär i juletid. Dagen har förlöpt förvånandsvärt bra, inte en enda tår hittills! Här nedan är en bild som egentligen är tagen på Vilmers begravning. Tanken var att vi skulle tända marshallen men det blåste på tok för mycket för att den skulle orka brinna. Ni får helt enkelt tänka er att ni ser en fin, vacker, svagt fladdrande låga... visst ser ni den?! Jag ser den i alla fall!
Som jag skrev tidigare så känner jag en stor lättnad, det är nästan som om vi börjar om på noll nu fast ändå inte. På något sätt så var detta dagen med stort D, dagen som vi väntat på sedan i april då vi fick reda på att jag var gravid. Nu är dagen här och bebisen har kommit och finns hos oss, inte på det vanliga sättet utan på det ovanliga. Men han tar lika stor plats i våra hjärtan som om han levt så där är det inte någon skillnad. <3
Annars har det inte hänt så mkt, hemmagjord pizza till middag. Albin ville gärna "hjälpa" till och gjorde det på sitt lilla vis, massor av mjöl och mycket kavlande - men det blev en pizza av det med och han åt den med (för honom) stor aptit.
Nej, nu har jag inte något mer att skriva. Trodde dagen skulle bli mer känslosam på ett tårfyllt sätt, men icke sa Nicke.
Det blev bara en väldigt fin och lugn dag på alla sätt och vis, vår egen Vilmerdag!
Evighetsmaskinen
Det blir inte någon rapport om Lucia idag. Måste samla mina tankar och framför allt kraft för att orka skriva om den roliga tillställningen.
Idag har dagen varit lite ljusare, trots att tårarna har varit och hetsat bakom ögonlocken så har jag lyckats hålla dom i schack. Längtar på någon sätt tills vi passerat 18 december och hela julen... Vill få det bortgjort, fort fort ska det gå!
Skulle egentligen varit på personalfest ikväll, en fest jag längtat till sedan jag fick reda på att den skulle äga rum. Tänk att få skratta med sina kollegor, äta och dricka gott. Nu kan jag ju faktiskt dricka! =) Att börja jobba tar så fruktansvärt mkt energi från mig att jag helt enkelt fick ställa in hela festen. Jag vill väldigt gärna delta, men jag måste nog sätta min hälsa i första hand. Visst skulle en fest kunna pigga upp den mest trötte människan, men jag är nog för trött för att kunna piggas upp. Glada och liviliga människor skulle nog snarare få mig att gråta en dag som denna, tyvärr. Men denna fest lär ju inte vara den sista festen och säkert inte den enda där det är roligt! Det kommer fler fester som jag kan vara med på och då j****r.
Allt känns väl inte lika nattsvart idag, har på något sätt bara insett att det är så här det är just nu. Det går upp och det går ner, det går hit en liten bit... Evighetsmaskinen ni vet... Kommer inte att ge mig utan bara satsa ännu hårdare på att komma tillbaka! Satsa på ett sunt sätt, inte tvinga mig till något - följa min kropp och knopp.
Denna deppiga period överraskade mig något. Detta känslosvallande var jag inte riktigt beredd på, men dom som gått genom det jag just nu går genom säger att det är helt normalt och då litar jag på dom och bara flyter med känslorna. Jag har ju sett levande bevis på att folk blir/är normala efter en sorg.
Lite om mina kollegor, jag vet att några av er följer bloggen. Fortsätt med det för då får ni bäst reda på hur jag mår. Är inte mkt för att öppna upp mitt känsloliv live, vill hellre ha det lite privat. Dock inte för privat och hemligt för jag är så glad över att ni vet hur jag mår, när jag har bra och dåliga dagar. För dig som inte tillhör mina kollegor kan jag bara berätta att mina kollegor är helt fantastiska. Kan inte finnas bättre! Det är glada ord, vitsar, ironi(som jag gillar skarpt!!) och allt är bara som vanligt.
Fortsätter ni så här så är jag back in business på nästan heltid fortare än ni kan ana!
Nej, nu måste jag gå ner och titta på Albins giraff som han tillverkat av Duploklossar!
Förväntar mig en detaljerad rapport från personalfesten - gärna bilder också. Vem tar ansvar för att uppdatera mig på den? Jo, jag är ledig på måndag så vi ses först på tisdag.
Tillägg, skitsnack för den intresserade:
Angående potträningen så har Albin för första gången bajsat på pottan idag, två gånger och båda gångerna sa han till INNAN han gjort i blöjan! Storkillen blir stor!
Hej Vilmer, det är mamma...
Ikväll efter att jag handlat åkte jag till graven. Det var så vacker där med alla gravljus som tindrade ut i mörkret. Jag hittade en spade och en snöräv så jag passade på att fixa till lite kring Vilmer. Jag vill ju att det ska vara fint där...
Sedan jag började jobba har jag känt att jag åkt en rutschkana neråt, fort går det. Ibland kommer det ett litet gupp så det kittlar i magen och då är jag glad. Visst, jag kan vara genuint glad på jobbet och hemma, men det känns som om det är någonting som håller på att äta upp mig från insidan. All energi går åt till att "hålla masken" på jobbet och när jag väl kommer hem möter huvudvärken och tröttheten mig i farstun. Som ett brev på posten. Jag som kände att jag var på väg uppåt.
Misstänker att det är förändringen iom att jag börjat jobba som orsakar detta, en annan grej är ju att nästa vecka på torsdag den 18 december så var Vilmer beräknad. Det gör lite extra ont i mammahjärtat då. Måtte detta gå över snart!
Idag är första gången jag gråtit floder på länge, jag har till och med skrikit ut min ilska över det som hänt.
Idag känns det orättvist att Vilmer inte fick vara kvar hos oss.
Idag är första gången jag frågar mig varför?
Det finns så mkt jag skulle vilja säga honom, lukta på honom, smeka honom, älska honom, vara arg på honom, amma honom, uppfostra honom, höra honom gråta och skratta... listan kan göras hur lång som helst.
Mitt hjärta bara skriker efter vår lille gosse. Tänk att bara få hålla honom i min famn, smeka honom över ryggen och nosa honom på huvudet.
Om jag kunde resa upp till himmlen och änglarna bara för en gång under hela mitt liv så skulle jag söka upp honom där han leker med sina änglakompisar. Knacka honom försiktigt på axeln när han har paus i fotbollen. Han skulle vända sig mot mig, titta på mig med sina bruna ögon, de mörka lockarna skulle virvla sig runt han huvud, lite svettig skulle han nog också vara och rosig om kinderna.
- Hej Vilmer, det är mamma...
Obduktionsrapport och fredagsmys
Idag fick jag post med postis Per - obduktionsrapporten som patologen gjort i Umeå. Den innehåll en massa fina ord som jag förstod, faktiskt alla närmare bestämt! Eller så kanske inte... Är du en känslig person ska du sluta läsa nu, för jag kommer att beskriva lite om hur obduktionen gick till.
Det jag förstod var att Vilmer bedömdes vara i graviditetsvecka 30-31 och inte 29 som ultarljudet i v. 18 visade. Hans thymus var stor för "åldern" och mjälten liten för "åldern". VAr tvungen att googla på "thymus" och fick fram detta;
Brässen eller thymus är ett organ som sitter högt upp i människans bröstkorg. Den är en körtel med viktiga funktioner under utvecklingen av immunförsvaret tidigt i människans liv. Under puberteten tillbakabildas organet, och körteln är avsevärt mindre hos vuxna.
Så då vet vi var kroppsdelen ligger i alla fall.
Att fördjupa sig i sin sons obduktionsrapport var helt klart en känslomässig upplevelse. Det står ganska ingående hur dom gått tillväga när dom undersökt kroppen. Det finns till och med viktangivelser på en del inre organ. Hjärnan vägde 210 gram till exempel... Patologen har verkligen kollat upp minsta milimeter av kroppen för att kunna fastställa dödsorsaken. Det beskrivs hur det ena organet efter det andra skurits upp och plockats ut för mått och vikt. Sen är allt beskrivet på obegriplig svenska. Som tur är finns det en sammanfattning i varje rapport. Vilmers rapport drar en svag slutsats om att moderkakan hade en del infarkter samtidigt som cirkulationen inte var okej och det tillsammans kan ha orsakat hans död.
Nog och död och sorg. Idga har vi varit i Ytterbyn på fredagsmys med andra mammor, pappor och barn. Under sångstunden ville Albin helst leka med "Skopis" och "Menta". Sen var han rätt ivrig på att alla skulle sjunga Imse Vimse spindel. Självklart gjorde vi det!
Ikväll väntar tv-soffan med Trocadero och chips framför Idol.
Du glömmer väl inte att rösta? Det finns ju bara en vinnare! =)
Pepparkakor, Bertil & Stockholm
Det enda som dom hittat var att min moderkaka var en aning "omogen", men det är tydligen normalt med tanke på hur långt gången graviditeten var. Sen hade dom hittat en trolig dödsorsak - cirkualtionen mellan moderkakan och Vilmer hade hastig slutat fungera. Sen är det stopp på all information. Jag skulle få kopior på alla papper och när jag fått dom skulle jag höra av mig om jag hade några frågor. Kan hända att jag gör det, speciellt med tanke på att all denna information fick jag samtidigt som en nyvaken och sur Albin skulle gasta i mitt knä. Perfekt tajming av lillen kan man säga... =)
Sen avslutade han samtalet med att vi ses så fort jag blivit tjock igen!
Och visst är det ju så att jag verkligen längtar efter att få bli gravid igen, får se när min kropp tycker det är dags. Det finns ju en hel del saker som måste börja fungera igen och det vad man ju aldrig hur länge det tar... *suck* Men en vacker dag kommer det att ske och förhoppningsvis med en annan utgång än med Vilmer!
Annars så har kusinerna bakat pepparkakor idag och dom verkade ha trevlig, vi vuxna hade det i alla fall.
Sitter och väntar på att jag ska få besök. Lite spännande faktiskt, det är två gamla elever till mig som ska komma och hälsa på. Det är lite roligt att dom vill hälsa på sin gamla fröken från förr! Nästan lite smickrande om jag får säga det själv... Känns helt otroligt att dom dessutom fått körkort, fatta dom har blivit jättestora åldersmässigt sett! Och jag tvingas inse att jag inte längre är så ung som jag önskade... 40 strecket närmar sig med stormsteg.
Resa till Stockholm 3-7 december är bokad så då blir det bloggpaus!
Blandad kompott!
Efter jag dumpat honom på dagis, för det är så det går till numera. Klär av honom, puss å go och sen springer han iväg och leker. Så roligt att se att han trivs där, för det var någon i min familj som hade stor ångest över att den lille bebisen skulle tvingas börja på dagis. Idag har denna någon en annan inställning. Denna någon är jag...
Hm, konstig meningsbyggnad det blev - iaf så åkte jag till Kalix. Där tankade jag diesel, köpte en vämrelampa till hönorna, hönsfoder och kaninmat. När jag ändå var i krokarna kring Vilmer så passade jag på att äka dit och tända ett ljus i lyktan och två små marshaller. Det blev så fint så fint, kolla bara(marshallerna finns inte med på bilden);
Nallen som du ser i det lilla arrangemanget har pappan i huset bestämt plats åt. Själv vill jag mest korsfästa den i korset, eller nej det är inte hela sanningen. Jag tyckte att det skulle vara fint om den satt kring korset men sen tänkte jag att den förmodligen snöar över så då satte jag den på "grenen" - det var då den såg korsfäst ut och det var då jag ändrade mig.
När jag ändå är inne på Vilmer så vill jag än en gång passa på att säga hur väl bemötta vi blivit, i stort sett alla har bemött oss med stor värme och förståelse. Fortfarande och för evigt är det prästen H, läkaren B och barnmorskan W som är mina/våra stora favoriter! Deras inställning till oss och det vi varit med om har hjälpt och stärkt mig jättemycket. Måste skriva ett helt inlägg om det senare för det skulle kunna bli en hel bok om hur mycket jag gillar dom. Kanske just för att dom delade min svåraste stund i livet.
När jag kom hem från Kalix flyttade jag in hönorna i mjölkrummet, nja två stycken vägrade att samarbeta så dom fryser fortfarande fjädrarna av sig utomhus. Ska flytta över dom när dom lugnat ner sig lite och inte springer in under hösnhuset hela tiden, det är liksom för smalt för mig där. =)
En rolig grej som jag varit med om i veckan är frågeleken. Den går till så att en vuxen person berättar för en 2-åring att det ska komma en moster på fredag. Den vuxne personen berättar detta redan på måndag, för det har hon kunnat göra tidigare utan att det blivit konstigt på något sätt. Leken går sedan ut på att den lille 2-åringen ska på så kort tid som möjligt, dvs mellan måndag och fredag, hinna fråga frågan "När kommer moster?" så många gånger som möjligt. När han blir riktigt i sitt esse ropar han till och med "Nu kommer moster!" Man kan ana att den lille längtar efter sin moster. Titta bara här så kul dom har tillsammans;
Det ska börjas i tid med de tekniska sakerna!
Over and out...
Storyn om Vilmer; brevet
Hej bloggläsare, elever, mammor & pappor, släkt & vänner, kollegor, barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, präster och alla andra...
I detta inlägg kommer jag att skriva och berätta om hur det hela började, eller rättare sagt slutade om vi ska vara riktigt noga. Det är i första hand riktat till mina underbara elever på min fina skola, därav de tydliga förklaringarna. Anledningen till att jag skriver detta är att jag inte känner mig redo att prata om det ännu. Jag delar mer än gärna med mig av det som hänt och hoppas att någon kan känna sig hjälpt av mina rader. Känna sig hjälpt som en i samma situation eller känna sig hjälpt som utomstående, vilket som.
För dig som inte känner till min familj så består den av mig, Anna och min sambo Fredde och våran son Albin.
Om vi tar det från första början så har ju knappast någon missat att jag var gravid. Dagen innan jag hastigt lämnade skolan hade vi 2-årskalas för Albin. Fullt hus, tårtor, ballonger och massor av presenter. Mitt i detta virrvarr frågade Freddes syster om bebisen i magen sparkar mycket. Ja, svarade jag som det självklaraste i världen, för varje gång jag satte mig ner den senaste tiden så började magen hoppa. Bebisen var verkligen helvild! När jag sedan började tänka efter så hade bebisen i magen varit lugn ett tag, fast jag var inte säker på om det berodde på att det blivit trångt i magen och det inte var lika lätt att röra sig eller om bebisen faktiskt hade rört på sig utan att jag tänkt på det. Tänkte inte speciellt mycket på det eftersom Albin kunde vara ganska lugn i flera dagar... Gjorde i alla fall så att jag koncentrerade mig på om jag kunde känna några rörelser under kvällen. På måndag hade jag ändå tid hos barnmorskan så hur det än var skulle jag få svar ganska snabbt, tänkte jag.
Kvällen kom och jag hade inte känt bebisen sparka trots att jag försökt trycka på magen. Fredde tyckte allt att han kunde känna en lite spark när han la sin hand på magen, så jag var lugn den kvällen. Vi pratade även lite kort om min oro och kom överens att jag skulle ringa Fredde så fort jag varit hos barnmorskan.
Det blev måndag och Albin följde med till skolan för moster skulle hämta honom där. Hon skulle vara barnavakt på hans födelsedag och göra roliga saker!
Jag åkte iväg till barnmorskan och väl inne hos henne förklarade jag min oro över att jag inte känt några sparkar. Hon sa att ibland har bebisarna lugnare perioder så det är säkert ingen fara. Vi skulle hur som helst lyssna på bebisens hjärta och jag skulle få veta att allt var okej. När hon plockade fram grejen hon skulle lyssna med hade hon svårt att hitta ljuden. Jag fick ligga i olika positioner för att hon skulle hitta ljudet. När hon frågade om Fredde var i Luleå och jobbade anade jag att det inte låg rätt till. Hon skulle skicka mig vidare till Kalix lasarett för ultraljud, ibland är det svårt att hitta hjärtljuden med den apparat hon hade. Väl ute ringde jag till Fredde och sa att hon inte hittat några hjärtljud och att det är bäst att han kommer hem. Jag åkte gråtande vidare till lasarettet och där bekräftade en läkare lugnt och sansat att tyvärr slog inte hjärtat, bebisen lever inte längre. Han förklarade att i hälften av fallen så hittar man en orsak och i hälften av fallen dör bebisen utan synbar anledning - intra uterin fosterdöd IUFD. Det är så det heter när en bebis dör i magen efter graviditetsvecka 28. Tiden efter beskedet var fyllt av tårar och ett enda kaos.
Vi fick åka till Sunderbyn redan samma dag för att planera förlossningen. Jag fick två tabletter som skulle förbereda kroppen på förlossning. Vi åkte hem samma kväll och försökte sova, men inte blev det mycket sömn för min del. Dagen efter, 7 oktober, kom vi in till Sunderbyn redan klockan 8. Då skulle dom ta blodprov och fostervattensprov. Vid fostervattensprov sticker man in en lång nål genom magen och suger ut fostervatten, det vatten som bebisen ligger i. Jag trodde att det skulle göra ont, men det kändes inte mer är ett vanligt blodprov. Fostervattnet skickade dom sedan in till ett laboratorium för att ta reda på om det var något fel på bebisen. När man tar fostervattensprov så får man reda på bebisen var sjuk eller har kromosomförändringar.
Efter fostervattensprovet fick jag en tablett som skulle sätta igång hela förlossningen. Dom lurade alltså kroppen att tro att bebisen ville ut. Det skulle ta några dagar och jag skulle få fler tabletter, nästa redan klockan 15.
När alla prover var tagna gick vi till patienthotellet för att sova. När jag vaknade så åt vi lunch och sen sov jag igen. Kände hela tiden att värkarna gjorde ondare och ondare, till slut gick vi till förlossningen. Jag förklarade att jag hade så ont och att jag ville ha smärtlindring. Jag fick gå till en förlossningssal och sedan kom barnmorskan Wiweca och fixade smärtlindring. Jag frågade henne när hon trodde att bebisen skulle födas och hon sa att kanske vid lunchtid imorgon. Snabbt räknade jag ut att det var ca 20 timmar dig. Suck...
Men hur som helst så ville min kropp något annat. Samma dag, 7 oktober klockan 17:29 föddes en liten gosse. Han hade storebrors näsa, ögon och mun. Håret var kolsvart och lockigt. Han vägde 1560 gram och var 43 centimeter lång. Vi fick vara med honom hela kvällen, precis så länge vi ville. Han såg ut som vilken bebis som helst, lite mindre bara - och såklart världens sötaste! Vi gav honom namnet Vilmer. Det var inte alls läskigt att hålla i honom fast han var död, han var ju så fin och han var ju våran bebis och Albins lillebror.
Vi åkte hem från Sunderbyn redan dagen efter, då hade jag fått lite mer tabletter som skulle se till så att mina bröst inte producerade mjölk. Normalt sett så börjar brösten producera mjölk när barnet är fött. Vilmer skickades för obduktion till Umeå. Vid en obduktion undersöker en patolog kroppen för att se om hon/han kan hitta några synliga fel.
Sen hände det inte så mycket förrän vi skulle fixa med begravning. Då hämtade vi hem en vit, liten kista från begravningsbyrån. Den skulle vi inreda med de saker vi ville att Vilmer skulle ha med sig. Vi lade ett litet fårskinn i botten och en liten kudde och täcke. Sedan satte vi in så många gossedjur vi bara kunde och ett foto på mamma, pappa och storebror. Vi hade bestämt vilka kläder han skulle ha på sig och dom lämnade vi till begravningsbyrån. Dom frågade om vi ville ta hem Vilmer och klä på honom själv, men det ville vi inte.
Begravningen hade vi den 4 november i andaktsrummet på bårhuset i Kalix. Där var Fredde, jag och Albin, prästen Hanna och en kvinna från begravningsbyrån. Själva ceremonin blev precis som vi ville, kort och enkel och tårfylld. Väl på kyrkogården fanns två vaktmästare som skulle bära kistan till graven. Albin passade på att kasta ner en av hans bilar i graven så att Vilmer har något att leka med som han sa. Nu när vi besöker graven så pratar Albin alltid med Vilmer. Han vet att Vilmer finns i graven och att vi brukar tända ljus där. Innan begravningen fanns Vilmer bara i kameran... =) Inte helt lätt att förstå det här med döden när man bara är 2 år!
Förra veckan var vi tillbaka till Sunderbyn för att få reda på alla provsvar. Svaren visade att Vilmer inte hade några som helst missbildningar. Alla kroppsdelar och inre organ som till exempel mage, lever och hjärta satt precis där dom skulle och fungerade. Han hade inte heller drabbats av en infektion utan det som hände var att han bara dog. Kvinnan som gjort obduktionen sa att Vilmer varit död i ca 5 dagar innan han föddes så han dog förmodligen redan på torsdag veckan innan. Intrauterin fosterdöd kallas det när barn dör i magen.
Läkaren sa att vi alla vet att vi ska dö någon gång, det är ju helt klart. En del människor lever tills dom är 98 år eller 73 år. Vilmer blev 29 veckor.
I Sunderbyn föds det ungefär 2000 barn varje år. Av dessa är det ungefär 5-10 som dör, med andra ord är det inte så vanligt.
När jag fick reda på att Vilmer dött i min mage blev jag såklart jätteledsen över det som hänt. Jag skulle ju vara mammaledig och inte jobba så länge till. Ganska snart insåg jag att det spelar ingen roll hur mycket jag än gräver ner mig över det som hänt, ingenting kan ändra på det faktum att Vilmer dog i min mage. Jag valde snabbt att försöka se det så positivt man nu kan. Jag tror att det finns en mening med allt som sker. Det som inte dödar mig stärker mig. Just nu känns det som om jag är odödlig, det finns igenting som kan knäcka mig. Jag har varit med om det många människor bävar för eller aldrig varit med om - att begrava mitt eget barn.
För att kunna bearbeta sorgen så pratar jag med en kurator med jämna mellanrum. Det är superskönt att prata av sig med någon, dessutom har jag återupptagit kontakten med en nära vän från gymnasiet som varit med om samma sak. Hon lovar att det kommer att kännas bättre och det måste jag tro på. Känns i alla fall skönt att kunna dela det som hänt med andra, och tyvärr så finns det flera i Kalix som varit med om samma sak. Det som känns bra är i alla fall att kunna se att dom som varit med om samma sak lever ett helt normalt liv.
Efter allt som hänt så har jag fått en annorlunda syn på livet. Tidigare stressade jag järnet och planerade saker hur långt som helst i framtiden. Nu vet jag att livet kan ta vilken vändning som helst och det är lika bra att passa på att njuta idag, inte imorgon. Nu menar jag inte att ni ska gå omkring och vara rädda för att dö eller att någon i er närhet ska dö. Det jag vill få fram är att ni inte ska ta allt och alla för givet. Har du en dröm? Se till att den inte bara förblir en dröm, förverkliga den! Gör något av ditt liv!
En dag kommer jag tillbaka till skolan. Den dagen är ganska snart. Jag har funderat mycket på hur det kommer att kännas. Jag tror att det kommer att vara pirrigt för er och jättepirrigt för mig. Jag känner mig nervös bara vid tanken på att komma tillbaka, samtidigt som jag längtar så mycket efter alla.
Att bemöta någon som varit med om något hemskt kan vara svårt som anhörig eller kompis. I början kom folk till oss med tårar i ögonen och det slutade givetvis med tårar i mina ögon. Det bästa en besökare gjorde var att komma hit och bara vara som vanligt. Då fick jag en chans att försöka komma ihåg hur det normala livet är, ett liv där jag inte gråter varje sekund. Det är ju trots allt mitt mål - ett normalt liv.
För mig är det inte alls viktigt att dom jag träffar beklagar det som hänt. Min högsta önskan är att du bara ska vara dig själv, kan du ett roligt skämt eller vill berätta om något kul du varit med om? Gör det! Det är på det sättet du gör det lättare för mig.
Skulle jag någon gång känna att jag behöver gråta, låt mig bara gråta - det tar inte många sekunder eller minuter så går det över. För det är så med sorgen att när jag minst anar det så sköljer den över mig som en stor våg för att sedan försvinna lika fort.
Min högsta önskan är att ni bara bemöter mig som vanligt när ni träffar mig. Jag kan fortfarande skratta och ser likadan ut, eller nja kanske lite smalare då. =)
Det behövs inga kramar eller beklaganden, det enda jag behöver är ett riktigt stort leende och gärna ett roligt skämt!
Detta tillägg läser du om du jobbar på Norrskenet;
Jag lovar och svär att jag inte drabbats av hata-andras-bebisar eller hata-gravida-kvinnor-syndromet.
Jag älskar fortfarande barn och har inga problem med gravida kvinnor så var inte rädd för att gå ut med din graviditet i min närvaro! För viss borde det finnas fler Norrskensbebisar på gång? =)
Den andra månen...
Efter min sovmorgon bjöd pappan i huset på lyxfrukost, för mig är lyxfrukost ägg, mackor, nyponsoppa m skorpor till, just nu iaf. Fråga mig om tio år och då är det ngt helt annat!
När alla morgonbestyr var avklarade så masade sig hela familjen ut. Väl ute började jag förbereda mjölkrummet för hönornas inflyttning. Bet börjar bli lite kallt för dom i den gamla lekstugan, trots värmelampan. När jag kommit igång som bäst och just var på gång med att låta Fredde bära upp lite tunga saker på vinden t lagården så räddade Maria honom. Hon tog med mig på en promenad och tvingade mig till Rajalla i Torneå. Okej, det var kanske min idé men ändå...
Den spontana resan var trevlig och det kändes inte helt fel att lufta sig. Träffade 2 gamla kollegor från förra jobbet i Haparanda och det kändes okej. Vet inte om dom vet något om Vilmer, men sådant brukar ju sprida sig.
Väl hemma fick jag njuta av Freddes goda plättar och Bobs jordgubbssylt.
Givetvis var det en liten typ som ville ut på promenad och lysa på traktorn så det gjorde vi också... Den typen är ca 92 centimeter över havsytan och pratar oavbrutet. Samma typ ligger och ska sova nu! Samma typ trodde sig se en måne uppe i det blå under promenaden. När vägen sen svängde och månen dök upp i en annan vinkel så förklarade han för sin tröga mor att det var den andra månen. Visst, klart det är den andra månen blev mitt svar. Och jag ska vara lärare...
Börjar känna att det är dags att Nina m familj kommer hem från USA och soliga Florida. Måste få tillbaka min telefonkompis, hon fungerar även som kurator och hon tar inte betalt! Fattar inte hur dom kunde boka en resa på tre veckor, TRE VECKOR till värmen mitt i allt detta. Att sedan Ninas mans far bor där spelar ju inte någon roll, eller gör det..? Hur som helst kom hem och ring mig!
Igår kom pappan hem efter att han skulle handla mat. När han kom hem hade han svängt förbi Vilmer och tänt ett ljus, bara så där mitt i veckan. Då blev jag ännu mer jättekärare i honom! =)
Vad beträffar mitt sorgearbete så befinner jag mig högt uppe i det blå, ja nästa hos Vilmer faktiskt. På något lustigt sätt var det som att väldigt mkt släppte när jag besökte Sunderbyn. Visst tänker jag på det varje dag och det lär jag göra resten av livet, men de två senaste dagarna har jag somnat med ett leende på läpparna och en otroligt varm känsla i hjärtat. Jag har inte gråtit en droppe, inte ens varit nära. (Förmodligen har Vilmer flyttat in i mig)
Självklart vet jag att det kommer perioder då det inte alls känns så ljust som nu, men samtidigt så tänker jag inte låta mig dras ner av den vetskapen.
Jag tänker njuta av varje sekund som känns underbar - även om det bara är för några dagar!
